Band:
Olaf Senkbeil - Vocals
Daniele Liverani - Keyboards
Tommy Ermolli - Guitars
Dario Ciccioni - Drums
Mauro Catellani - Bass
Discography:
Debut
Guests:
Info
Released 2010-12-03
Reviewed 2010-12-03
Links:
danieleliverani.com
myspace
frontiers
Huvudmannen bakom denna misstänkte är från Italien och heter Daniele Liverani och är en musikalisk mångsysslare med många olika projekt bakom sig, som till exempel den tredelade rockoperan som går under namnet Genuis, så onekligen är det en snubbe med visioner och idéer och sådant som skapat denna band som kallas Prime Suspect. Han är givetvis inte ensam i bandet, där finns en tysk sångare från Tyskland. Och sedan finns det såklart några andra musiker som är listade till vänster om denna text så jag behöver inte skriva upp dem här.
Musikaliskt när det gäller detta band kan jag konstatera att det handlar om melodiös rock musik som ofta brukar kallas för AOR med stora bokstäver. Det betyder att det är mycket fokus på melodier och fokus på distinkta refränger. När det sedan gäller detta band och deras debutskiva så kan vi konstatera att det är en rätt bred spridning på låtmaterialet utan att för den delen vandra ut i någon annan genre mer än kanske någon tåspets här och där men den generella enhetligheten finns där skivan igenom trots variationen på låtmaterialet. Produktionen är klar och tydlig, vilket gör att den inte stjäl utrymme från låtmaterialet i åsikten och på skivan finns tio spår som klockar in på strax över fyrtio minuter vilket är en ganska idealisk längd på en skiva rent tidsmässigt.
Skivan inleds med ett spår som kallas What Do You Want vilket är en bra fråga, jag har väl inget direkt svar på den saken men jag tror att det ligger någonstans i linje med inget jobb, inga skulder, inget ansvar och total frihet att göra precis vad jag vill men främst vill jag inte jobba. Men det är spår fem som får mig att gå igång musikaliskt på denna skiva, I Would Like to Reach the Sun är en sådan där perfekt dänga som sitter kvar långt efter det att skivan är slut, det är för övrigt en skiva som slutar helt ologiskt, det sista spåret ta liksom bara sådär slut som ett spår någonstans i mitten kan göra, det är faktiskt ett rätt smart grepp eftersom det håller kvar den där känslan för musiken, och lämnar en på något vis med en tanke och framförallt med känslan för musiken kvar.
Jag gillar den här skivan väldigt mycket och i den grupp skivor vi fick senast från Frontiers håller jag denna skiva som den bästa, med sitt femte spår och flertalet andra riktigt bra spår tillsammans med den adekvat produktion och riktigt snygga melodier är det en skiva jag gärna spelar om och om igen, ibland två gånger på rad faktiskt. Någon gnällde på omslaget att det inte riktigt symboliserade vad vi får höra på skivan, men jag tycker det är lite lustigt och passar åtminstone väl med bandets namn och omslaget har egentligen inte så stor betydelse heller.
Så kort och gott, utan att ha varit speciellt lustig någon gång i denna recension kan jag konstatera att detta är en riktigt bra skiva som tåls att spela några gånger utan att den går mig på nerverna. Melodiös rockmusik från den bättre sidan helt enkelt.
HHHHHHH