Band:
Pär Palm - vocals
Jack Karlsson - bass
Saul Camara - guitar
Martin Fogander - guitar
Linus Melchiorsen - drums
Diskografi:
Debut
Guests:
Info:
Johan Nilsson (studio)
Släppt: 091113
Recenserad: 100130
Los Sin Nombre spelar långsam melodiös death metal, deras deabutalbum är en elva låtar lång historia som skivbolaget villigt informerar om att de spenderat hela åtta månader i studion med - vad nu längden på studiotiden är att skryta med? Ju kortare desto bättre känns det nästan som i min värld (förutsatt att det inte är gjort på typ en förmiddag och släppt samma kväll förstås för då blir det ju norsk black metal kvalité på det hela - dvs värdelöst ljud, uselt arrangerat och ännu sämre låtmaterial). Men visst, Åtta månader är väl imponerande - det är ju ungefär som Guns 'n' Roses 13 år i studion för att spela in 'Chinese Democracy'. Eller ja, nästan i alla fall. De förlorade väl den kampen på ett hårstrå.
Men skit i studiotiden nu - hur låter 'Blind Leading Blind'? Bättre och bättre, faktiskt. Skivan inleder smått värdelöst med Ashes to Ashes och hämtar väl egentligen inte sin faktiska form förrän vid titelspåret som är låt nummer tre och vid det laget har redan ett första intryck satt sig som kanske inte är sådär jätte smickrande, om än inte heller fullständigt uselt. Skivan växer därifrån sedan nästan i varje låt som går och har helt klart sin bästa halva på del två. Låt åtta känns som en avdelar av skivan, det är en instrumental låt som spelas med en nedtonad gitarr endast och blir som en lugn ö i havet av vild death metal.
Överlag är det en väldigt aggressiv skiva, sitt lugna tempo till trots. Sångaren skriker väldigt hårt och musiken är väldigt tung, trots att den faktiskt har ganska bra melodier. Men det bestående intrycket jag får av Los Sin Nombre är ändå att den inte har något särskilt som gör att man fastnar för den. Den är bra, på sätt och vis, och välspelad, intressant till och med. Jag tycker inte de elva låtarna fastnat i cirklar, de varieras bra utan att bli spretiga och skivlängden på 42 1/2 minut känns inte heller överdrivna. Det är bara tråkigt ändå.
Los SIn Nombre känns mogna nog att röra sig ut på marknaden med sin debutplatta och visst har de ett bra låtmaterial för sina inkörda genre-dyrkare. Det är en bra skiva, helt enkelt, men jag finner den inte som något speciellt och därför stannar mitt betyg på ett blygsamt svagt godkänt. Sparzanzas skiva är betydligt mycket intressantare, voodoo vinner över blindhet, helt enkelt!
Ingen lämplig video funnen, tipsa oss på info@hallowed.se om du har någon.
HHHHHHH