Band:
Rob Dukes – Vocals
Gary Holt – Guitars
Lee Altus – Guitars
Jack Gibson – Bass
Tom Hunting – Drums
Discography:
Bonded by Blood (1985)
Pleasures of the Flesh (1987)
Fabulous Disaster (1988, 1989 in the United States)
Impact is Imminent (1990)
Force of Habit (1992)
Tempo of the Damned (2004)
Shovel Headed Kill Machine (2005)
The Atrocity Exhibition... Exhibit A (2007)
Guests:
Brendon Small - "Devil's Teeth" Solo
Peter Tägtgren - Backing Vocals on The Sun Is My Destroyer
Info
Andy Sneap (producer)
Released 2010-05-07
Reviewed 2010-05-24
Links:
exodusattack.com
myspace
nuclearblast
Omslaget är i alla fall okej med en Exodusisering av Leonardo DaVincis Vitruvian Man, ni vet den där den döde museiintendenten i DaVinci koden imiterar i sin död. Lyriken avhandlar diverse saker som människans dumhet, krig och massakrer och så vidare, ingenting revolutionerande där egentligen. Men det är vare sig lyriken eller omslaget som är vikten med denna recension.
Nej det är det musikaliska som gäller och där är det reguljär thrash av Bay Area modellen ni vet som tidigare Metallica innan de sålde ut, eller Death Angel eller Megadeth, tungt, snabbt och kraftfullt. Exodus av idag jämfört med Exodus från förr är väl egentligen främst att bandet är bättre producerat nu än då, annars har de väl egentligen inte förändrats nämnvärt till de konservativa fansen glädje kanske, men de har ju bytt sångare vilket förstås alltid är negativt.
Nåväl, inget av det spelar egentligen någon roll, jag måste bara först konstatera att del B av utställningen är bättre än del A, på denna skiva finns det bra spår vilket jag saknade på föregångaren. Därmed inte sagt att detta är ett fantastiskt mästerverk på något sätt, Exodus är faktiskt ganska långt därifrån faktiskt. Den främsta anledningen till detta är inte genren, jag är ingen större fan av thrash men jag sågar inte band för att de spelar sådan musik, det är längden på skivan, 74 minuter, Sjuttiofyra! Det är inte smart att göra så långa skivor och det är mitt största problem med denna skiva, jag tröttnar när jag lyssnar och allt flyter samman till en tunggungande sörja av frätande material som fräter allt i småbitar faktiskt. Kort sagt, less is more, less is more, less is more, less is more, less is more, om jag skriver less is more tusen gånger till och ni läser allt blir det som att lyssna på Exodus i 74 minuter.
Spåret som kallas Nanking är faktiskt riktigt bra även om det är sju minuter långt, det är speciellt den känsla med vilken refrängen levereras som gör den så bra. Burn Hollywood Burn är ett annat schysst spår men i övrigt känns det mest jobbigt och det är ett berg varje gång man ska ta sig igenom de långa minuter som denna skiva varar, 74.
Om hälften av spåren dumpas så att skivan blir hälften så lång är jag faktiskt villig att ge ett högre betyg men för 74 minuter blir det helt enkelt sju minus fyra poäng.
HHHHHHH