Recension Engrained - Deep Rooted 2010

”En gren” på skånska, ett konstigt namn på ett hardcoreband... Men jag tvivlar på att de haft det skånska språket i åtanke, faktiskt. Det första som slår mig med den här skivan är att första sekunderna av introt låter oerhört likt Bryan Adams sommarhit Summer of ’69. Det känns väldigt udda, faktiskt. Men det varar inte så länge och så fort introt tystnat och vi går in på låtar som Dead mans Hand och See Me Running känner vi igen detta 20 år gamla band vid vad de gjort sig kända för – mumlig hardcorepunk med skatepunkgitarrer och verkligen heltokigt trummande. Jag tror inte trummorna är tysta en sekund från låt två och fram.

Hardcore är ju min gebit på Hallowed, även om andra recensenter försökt förstå sig på den och bara helt ologiskt sågat band som låter helt okej. Men En gren är inte ett favoritband för mig, så mina förväntningar var ungefär lika lågt ställda som Britney Spears mentala hälsa. Det är alltid trevligt när man får bli positivt överraskad. Jag tycker första halvan av denna skiva är det bästa En gren någonsin gjort och har ett ganska härligt flöde men skönt rytm och takt. Det svänger ju, som Balloo skulle ha sagt innan han skulle dra Baghera i svansen.

Tyvärr är allt inte varmt som flammar och I Engraineds fall rör det sig som vanligt om produktionen, vilket är ett vanligt fenomen för hela den här genren – allt för få band anstränger sig för att presentera ett album som låter bra, ser bra ut och känns proffsigt. Det vanliga är istället att det känns billigt, lite småslarvigt och med hobbymusiker som egentligen inte är så värst duktiga men spelar för det roliga i att spela. Det känns inte direkt som bilderna på bandet tar bort känslan när de poserar där i jeansjacka, keps, bandtröjor (från andra band) och ser allmänt icke rockstjärneaktiga. Jag såg en dokumentär om Axl Rose igår – inte för att jag tycker att han är bra eller att musiker ska vara som han, men killen har sin egen mobila loge i vilken han ständigt har färsk frukt och ett bredare dryckessortiment än många systembolag. Dessutom har han en specialmaskin med syrgas, luftfuktare och pulsmätare framför sin gigantiska sminkspegel för att alltid bli på topp lagom tills det är dags att gå på scenen. Engrained känns verkligen så långt från detta som möjligt är, trots nästan lika många år i branschen.

’Deep Rooted’ är faktiskt Engrained första fullängdare och i högen av singlar, EPs, promos och kompilationsmedverkanden är det tveklöst det bästa bandet tagit fram. Men någonstans runt låt tio dippar dock skivan till rejält och hämtar sig inte förrän i sista låten, balladen For all… som ger en bra avslutning på Engraineds första försök som fullängdssläppande band. Det största problemet är dock inte att ett par tre låtar är lite tråkiga – det är något mer eller mindre alla skivor har – utan att det fortfarande låter som det är en billig demo eller lågbudgets EP vi lyssnar på. Och det är något man som fullängdsutgivande band ska ha kommit ifrån. Sedan ogillar jag verkligen sångaren Fenne också, men hans röst känns som ett mindre problem än produktionen. Nog för att hardcore brukar ha lite skitigt ljud, men här är det verkligen jobbigt mycket smuts.

Engrained är antingen hård punk eller mjuk hardcore, men de har bra sväng i musiken och flera låtar är sköna om man bara kan ha överseende med ljudet. Jag tycker inte vi behöver såga av En gren bara för att de har en dålig produktion och en halvkass sångare, men kanske bör vi ansa det där trädet de har på framsidan lite i alla fall.

HHHHHHH

Engrained Deep Rooted

Engrained
Deep Rooted