Spår
1. Infinity
2. Sense of Time
3. Out of Mind
4. Black Celebration
5. Never Look Back
6. Broken Halo
7. Where Are You Now
8. A Story About...
9. No One Knows
10. Auf der Flucht

Band:

Gerhard "Felix" Stass - growling
Matthias Hechler - guitar, clean vocals
Katrin Goger - keyboards
Harald Heine - bass
Markus Jüllich - drums

Diskografi:
Transmigration (1993)
... Just Dreaming (1994)
Illusions (1995)
Crematory (1996)
Live... at the Out of the Dark Festival (1997)
Awake (1997)
Act Seven (1999)
Believe (2000)
Remind (2001)
Revolution (2004)
Klagebilder (2006)
Pray (2008)

Info
Produced by Markus Jüllich (Crematory), Christian Kohlmannslehner

Släppt 100129
Recenserad 100115

Länkar:
crematory.de
myspace
massacre

Vad jag har i färskt minne efter denna skiva är det avslutande spåret som sjungs på tyska, Auf Der Flucht som är en så grym låt med en refräng som smälter mina mest hårda motsättningar mot krematoriets musik. Egentligen hade jag väl inga direkt motsättningar eller så när jag påbörjade mitt lyssnande av denna skiva, däremot hade jag väl inga förväntningar eftersom förväntningar leder till besvikelser som en vis person en gång sade.

Musikaliskt trodde jag att det skulle vara väldigt extremt kanske som labelkollegorna i Criminal eller liknande. Jag hade dock lite fel om den saken eftersom Crematory var betydligt mer melodiösa än sina kollegor. Med blandad ren sång och vrål tillsammans med musik baserad i det extrema men som alltsomoftast vandrar i mer melodiösa spår skapar de en musik som balanserar mellan det extrema och det mer melodiösa, en intressant kombination.

Skivan inleds med titelspåret som sätter an tonen rätt hyfsat, det senare är något som går igen för min känsla egentligen skivan igenom, rätt hyfsat. Rätt hyfsat, rätt hyfsat, rätt hyfsat, det här var schysst, rätt hyfsat, rätt hyfsat, rätt hyfsat, rätt hyfsat, rätt hyfsat och detta var jättebra; det är min känsla när jag lyssnar på spåren på denna skiva. Det är varken bättre eller sämre än jag hade förväntat mig med tanke på att jag inte hade. Jag kan väl också nämna att de schyssta spåren heter Black Celebration som är en cover på Depeche Modes låt med samma namn och Auf Der Flucht som är riktigt bra, speciellt refrängen etsar sig fast i mitt medvetande och jag vill backa tillbaka men då har skivan redan slutat. Defintivt har de hittat den rätta metoden för en bra avslutning.

Trots dessa positiva synvinklar genomskådar jag snart hur de byggt upp sin skiva för att lyssnaren skall få en bra uppfattning och i ärlighetens namn måste jag ändå säga att det mesta är ändå rätt ordinärt på den skiva, det finns två kanoner och åtta medelmåttiga spår vilket leder mig till att sätta betyget för denna skiva i mitten av skalan.

En fördel med denna skiva är att spåren är av vettig längd vilket innebär att den inte känns påtagligt lång även om väntat på Auf Der Flucht ibland känns lite för lång, kanske skulle det spåret ha varit spår nio, då kanske jag hade lurats in i ett bättre betyg speciellt om spår nio hade varit det sista.

Crematory gör defintivt ingenting världsförändrande eller makalöst, de skapar en rätt bra skiva som trots två kanonspår inte är mer än just det, rätt bra, eller rätt hyfsad om du så vill.

Min upplevelse av denna skiva blir i slutändan rätt hyfsad, varken mer eller mindre egentligen.

Videon nedan är inte från den recenserade skivan

HHHHHHH