Recension W.E.T. - s/t 2009

Svensk-Amerikanska konstellationen W.E.T. frågar på sin myspace om vi är "ready to get W.E.T?". Frågan är väl motiverad på ett sätt, på ett annat känns den trettio år för sen. W.E.T. spelar AOR i bästa 80-tals anda och frågan om världen är redo för dem... jag skulle nog modifiera den till "are you STILL ready to get W.E.T?". Men det tar ju förstås bort hela poängen med att W.E.T. nu släpper sitt debutalbum.

Jeff Scott Soto har på något sätt lyckats göra sig ett någorlunda stort namn inom hårdrocken, trots att han varken sjunger särskilt bra eller har medverkat i särskilt stora band och konstellationer. Att han nu gått ihop med ett par svenska musiker och släpper den här AOR-plattan känns som ett märkligt drag, men okej - konstigare saker har hänt än att USA och Sverige samarbetar. Jag tänker då framförallt på att Britney Spears toppat försäljningslistor världen över (faktiskt även det efter ett Svensk-Amerikanskt samarbete).

Nåväl, AOR är det som sagt som gäller när W.E.T. spelar, en ganska harmlös rockmusik som oftast blandar starka refränger med mid-tempo musik och lagom mycket gitarrvirtuoseri. Så även när det gäller W.E.T. Det är bra musik, helt klart, hela vägen igenom och flera låtar är riktigt sköna, covern på Put Your Money Where the Mouth is gör bandet till sin egen och de egna låtarna är alla väldigt starka spår i en genre som hållit på urvattnats allt mer de senaste åren med medelmåttiga resultat som avlöser varandra efter att åttiotalets glansdagar tagit slut. Denna genre behöver storartade produktioner och det har helt enkelt inte kunnat göras efter att inkomsterna lämnat den, men W.E.T. känns som ett väldigt intressant bidrag till att möjligtvis få upp genren på fötter igen.

Till att börja med vill jag säga att Sotos sång passar oerhört bra till denna musik. I sitt egna band och Talisman och alla andra ställen han hoppat in på har det varit lite upp och ned - ibland låter han bra, ibland uselt och ibland okej utan märkvärdigheter. Men i W.E.T. låter han, än så länge i alla fall, bra hela vägen igenom. Musiken gör inga direkta utspel som får en att undra vad de håller på med, utan det är gitarrorienterad rockmusik uppbyggt på det klassiska vers-refräng-vers-refräng-solo-stick-refräng-refräng sättet i stort sett på varje låt. Men det fungerar, som det brukar göra, och det blir aldrig enformigt trots att skivan känns sammanhängande och stilinriktad för den är varierad och innehållsrik - i min mening är den bättre än allt jag hört av bandets medlemmar innan W.E.T. fast jag är ju inte så värst imponerad av det dem gjort tidigare heller.

Den här skivan är helt klart lyssningsvärd hela vägen igenom, den är bra och intressant och flera låtar är riktigt bra. För mig är det dock bra med ett 'men', för hur jag än gör så blir jag inte riktigt fångad av skivan. Jag har lyssnat massor av gånger på den och jag är inte less på den, men jag har heller inte fastnat för den, jag går inte runt och nynnar på W.E.T. eller känner - "nu ska jag baske mig dra igång W.E.T!". Jag är helt enkelt inte hänförd, även om jag verkligen gillar vad jag hör. Som en icke-super-entusiast av AOR kan det ha med det att göra, men jag brukar gilla stark musik oavsett genre, jag tycker bara inte att W.E.T. talar till mig, om den talar till någon annan? Ingen aning... Min bror verkar gilla den men jag tror inte att heller han sätter den på sin topp 50 lista över världens bästa skivor, för i min bok känns det som det saknas något. Vad? Ingen aning, men jag kan inte sätta toppbetyg på en skiva jag inte älskar, så enkelt är det och hur bra W.E.T. än är så älskar jag inte den här skivan.

Vad W.E.T.s självtitulerade debutalbum är, i min mening, är en riktigt bra AOR-skiva, en riktigt bra rockplatta och en riktigt härlig dryg 40-minuters resa. Jag är inte riktigt redo att bli B.L.Ö.T. men jag kör den mer än gärna både en och två gånger till i min stereo. Betyget är en stark fyra.

HHHHHHH