Band:
Fredrik Weileby (V)
Johan Carlsson (B)
Calle Johannesson (G)
Anders Åberg (D)
Diskografi:
Angels of vengeance (2001)
Into the sewers (2003)
Banisher of the light (2007)
Gäster
David Johannesson (G)
Rikard Löfgren (Backing vox & Prog.)
Maria Marcus (Backing vocals)
Info
Rikard Löfgren & Sparzanza (production)
Rikard Löfgren (mix & master)
Släppt 2009-02-25
Recenserad 2009-03-31
Sparzanza är kraftfulla och tunga, några direkt liknande band kan jag inte komma på, därav det fältet tomt, men visst finns det spår av band som till exempel Monster Magnet men jag tycker inte det är tillräckligt för att motivera en liknelse mellan banden. Snabba och tunga rocklåtar är i alla fall vad Sparzanza bjuder oss på.
Jag har nu spelat den här skivan ett tjogtal gånger och fått en rätt bra uppfattning om vad den handlar om. Min första slutsats är helt klart att det är en mycket välgjord skiva med rätt starka melodier och en snygg produktion som framhäver den kraftfulla musiken. Så långt är allting bara gott och efter en tre fyra gånger är jag positiv till denna skiva men när varven i spelaren staplas på varandra kommer lite andra funderingar. Jag finner under en tag att delar av skivan är rätt sega och inte på något sätt bidrar till att göra detta till en intressant skiva. Andra ting gäller för andra delar av skivan, det finns ett flertal schyssta spår som förnöjer under tiden jag lyssnar.
Spår som The Blind Will Lead the Blind vilken inleder skivan på ett lovande sätt, nästa spår är dock inte alls lika roligt och det glömmer jag med ens, Black Gemini som är spår nummer tre är kanske skivans starkaste, även följande My World of Sin är bra sedan är det lite utför för resten av skivan. Det hela flyter ihop till en massa och jag tappar intresset ända till det näst sista spåret Self Medication som är rätt bra. På det stora hela är dock skivan okej att lyssna till men det är ingenting som glänser av briljans eller något jag bara måste slänga på i skivspelaren.
Visst gör Sparzanza en hel del rätt på denna skiva, som jag sa: det finns flertalet bra låtar men det finns också flertalet tråkiga låtar som inte höjer skivan. Jag blir lite splittrad, å ena sidan gillar jag vad jag hör och sedan nästa sida är det bara segt och tråkigt därav får jag vissa bekymmer att sätta ett snyggt och riktigt betyg på denna skiva men ett betyg mitt i skalan får det bli med tanke på att hälften är över och hälften är under det betyget.
Sparzanza imponerar men samtidigt imponerar de inte, tråkigt och roligt på samma gång, mitt omdöme blir en aning ambivalent.
HHHHHHH