Band:
Wednesday 13 (V)
Nate Manor (B)
J-Sin Trioxin (G)
Jonny Chops (D)
Diskografi:
Transylvania 90210: Songs of Death, Dying, and the Dead (2005)
Fang Bang (2006)
Skeletons (2008)
Bloodwork (EP)(2008)
Länkar:
wednesday13.com
myspace
Detta är första gången Wednesday 13 gör en liveskiva, eller DVD och den skall enligt utsago vara helt fri från manipulation i efterhand, det ni hör på skivan är vad som hände under spelningen. Kanske intressant, men är det verkligen att föredra på skiva, är inte ett snyggt och bra sound bättre än ett autentiskt? Nåja, vi får väl se längre ned i texten vad denna recensent anser om den saken.
Läs min Skeletonsrecension här för att få veta hur bandet generellt sätt låter. Bär samtidigt i åtanke att detta är en liveskiva med allt vad det innebär. Vad som kan nämnas som skiljer från studioinspelningen Skeletons till denna är att denna skiva har mer energi, inte lika tillrättalagd som Skeletons och inte med samma polerade sound som studioskivan har.
Jag gillade inte riktigt skivan skeletons, den var okej men inte så värst mycket mer, och tyvärr får jag säga exakt samma sak när det gäller denna skiva, visst finns det bra spår som rycker med mig och får mig att gunga i takt med musiken, men på det hela taget känns faktiskt denna skiva precis lika slätstruken som den föregående studioskivan.
Tll Death do us Party, Happily Ever Cadaver och Rambo är spår som glänser och röjer på, röjer hårt, dessutom har publiken en massa energi här och höjer således spårens energi än mer. Här märks inte helles Wednesdays bristande sångröst eftersom låtarnas höga tempo och energi gör att det passar ganska bra, problemet kommer vid de flesta andra låtarna där sången inte alls håller och de blir mest till parodier på låtar som redan var lätt parodiska från början. Under viss tid av mitt lyssnande tror jag att det är någon form av parodisk rock jag lyssnar på, bara för att hamna på något av de tre gulklimparna jag nämnde och då försvinner den känslan för en stund. Dock blir den där parodiska känslan kvar efter det högst patetiska slutspåret som inte gläder någon människa och som bara känns otroligt fjantig. Kanske håller inte fans av onsdagsmannen med, men en låt som heter I Love to Say Fuck måste bara anses som patetisk och det är den.
Jag har givit denna skiva en massa chanser och lyssnat till den flertalet gånger och allt jag har kommit fram till är att den är intetsägande och tråkig såsom jag anser att de flesta liveskivor är, och var gång dessa skivor dyker upp funderar jag över varför de överhuvudtaget släpps.
Onsdagsmännen är trista och urtråkiga men de är inte dåliga, bara ointressanta.
Jag ska addera en del om filmen senare, men jag har ännu inte hunnit se den.
HHHHHHH
Skriven 2009-01-19