Spår
1. Let The Blood Run Through The Streets
2. Halo
3. Hour Of The Time (feat. Stephan Weidner)
4. To Never Return
5. Where We Stand
6. Phoenix Rising (feat. Rob Barrett)
7. Go It Alone
8. All Rise
9. God's Will
10. The Fight Goes On
11. Where We Stand (Ream Mix) (Bonus Track)

Band:
Gary Meskil - Vocals/Bass
Tom Klimchuck - Lead/Rhythm Guitar
Marshall Stephens - Rhythm Guitar
JC Dwyer - Drums

Diskografi:
Foul Taste of Freedom (1993)
The Truth Hurts (1994)
Contents Under Pressure (1996)
Best of (1998)
Pro-Pain (1998)
Act of God (1999)
Round 6 (2000)
Road Rage (Live-Album) (2001)
Shreds of Dignity (2002)
Run for Cover (2003, cover album)
Fistful of Hate (2004)
Prophets of Doom (2005)
Age of Tyranny - The Tenth Crusade (2007)

Länkar:
pro-pain.com
myspace
AFM records

Sexton år har gått sedan metalcore snubbarna i Pro-Pain debuterade 1992. Som vanligt är detta en fantastisk skiva med alla diverse fördelar som skivbolag kan komma upp med under tiden de hittar på promoinformation. Superlativer som att skivan är en treatment till bandets originalitet och autenticitet nämns i informationen. Hur det är med hela den biten ska vi få veta om en stund när vi gräver oss djupare ned i denna skivas olika delar.

Pro-Pain är tunga och har rötterna i den så kallade hardcore genren men det finns element av lite annat också. Tunga riff och ruffig skrikande sång och framför allt raspig sång är vad som genomsyrar detta, det är tufft och tungt rakt igenom. Musiken är inte direkt varierad utan låter ganska likvärdig rakt igenom hela skivan.

Till omdömet eftersom jag inte vet så mycket mer jag kan säga om hur skivan låter så jag beger mig direkt på omdömet. Det är onekligen lätt att bedöma en väldigt bra skiva eller eller en rent usel skiva eftersom det är lättare att hylla eller att såga. Så vart hamnar Pro-Pain? Det tristaste stället, mitt i skalan, en skiva som är totalt likgiltig för min del. Musikalsikt är skivan tråkig, mycket tråkigare än de klart intressantare genrekollegorna i Emil Bulls som jag recenserade tidigare, ingenting här väcker mitt intresse och i slutändan är jag lämnad med tanken om att jag är helt opåverkad av vad jag hört. Visst finns det något som skulle kunna kallas höjdpunkt i To Never Return men det sabbas totalt i en ofattbart töntig avslutning av låten, så dålig att jag bara vill kasta upp. Nej i slutändan händer ingenting och det är bara den bra och samtidigt usla To Never Return som startar någon form av reaktion när det gäller denna skiva och det är inte något vidare omdöme som du förstår.

Med det ur världen kan ni ju fundera lite kring ett val av denna skiva. Jag skulle tro att om ni gillar vad bandet tidigare gjort kan ni nog få ut mycket av denna skiva också, ni andra bör nog undvika detta eftersom det varken är unikt eller spännande. Jag kan dock tänka mig att fans av genren kan finna detta tillfredsställande också.

Nej, men detta väljer jag att lämna av med en likgiltig känsla. Klart är i alla fall att denna skiva är helt intetsägande. Vad? Vilken skiva?

HHHHHHH

Artikeln skriven 2008-08-19

Skivbolag - AFM Records/Sound Pollution
Tre liknande band - Emil Bulls//
Poäng: HHHHHHH
Recensent: Daniel Källmalm