M.A.N. - Peaceenemy 2008

Spår
1. Peacenemy
2. Worn Wings
3. Blood Vanish
4. My Own Sickness
5. Outnumbered
6. Body Sewer
7. Harness the Mind
8. Eyes Bled, tears Shed
9. Hacker Saoiens
10. 44 Teeth
11. Dead Universe
12. Peacenemy epilogue

Band:
Tony Jelencovich (V)
Rob Letztens (B)
Robguz (G)
Engberg (D)

Diskografi:
Obey, Consume, Reject (07)

Info
Svein Jensen (Prod, Rec & Mix)

Gäster
Burton C. Bell (V on 4)

Länkar:
manmusic.net
myspace
tiefdruck

Det var ett litet steg för en människa…
Sångare Tony JJ sade att han ville ha mer groove, mindre robotiskt och mindre betong. Han lade ned Transport League och resultatet blev M.A.N som med sin andra skiva verkligen fått Tony att känna sig nöjd med sin jakt på groovet. Och groove har skivan. Det låter som Korn i sina mest grooviga stunder, som Mudwayne på heroin eller som Tonys egen liknelse – en stygg ångvält.

M.A.N går tillbaka till den musik som slutade vara populär för 3-4 år sedan, nämligen den moderna amerikanska inriktningen på metal, och låter basen tala lika högt som allting annat. Det är riktig funk o metal och det smäller ordentligt på de tjocka bassträngarna bakom Tonys mer och mindre vackra stämma. Bäst låter det när han inte bara vrålar utan faktiskt låter sin skärrade röst tala mer klart också. Jag har inte mycket till övers för singeln My Own Sickness, men låtarna Blood Vanish, Body Sewer och Eyes Bleed, Tears Shed är riktigt härliga låtar som definitivt har både groove och melodi, den bästa kombinationen för M.A.N i mitt tycke.

Det är fart på skivan, men den stannar också upp ibland med låtarna som blir lite väl mycket ”hamra på basen”. De många olika ljudeffekterna och samplingar som bandet stoppar in före, under, mellan och bakom låtarna känns som ett bra drag, om de bara hållit ned det och gjort det med lite mer måtta. Armstrongs välkända månlandningskommentar i början sitter helt rätt t.ex. Telefonljud, videospelsaktiga samplingar och sådant fungerar inte alltid lika bra. De dyker ibland upp som mer än störande element, även om de också bidrar till den knäppa och flummiga känsla som hela skivan levererar. Den är rolig att lyssna på, helt enkelt – förutsatt att du inte misstycker om Tonys mången skrikande.

Överlag vill jag hävda att denna skiva håller hög klass, men inte hela vägen igenom. Bottennapp är vi förskonade från, men inte från låtar som håller lite sämre kvalitet än de övriga. Skivan är ändå ganska jämn och blir aldrig dålig utan har däremot några toppar som utmärker sig till det i övrigt jämnstarka materialet.

I år släpper Slipknot nytt och M.A.N gör dem sällskap. Kanske lever denna musikstil vidare ett tag till ändå? M.A.N känns i alla fall som ett band i toppskicket av den så länge de fortsätter leverera skivor i klass med denna. Däremot skulle jag inte hävda att den är ett jättekliv för mänskligheten.

HHHHHHH

Skriven 2008-09-26

M.A.N - Peacenemy