Recension Darkane - Demonic Art 2008

Svenska bandet Darkane, är inte det en tråkig inledning? Jo, visst är det men när jag saknar inspiration är det just vad jag skriver och det är inte en bra inledning egentligen, den är säker och den är riktig men jag tycker inte att det är en bra inledning som skapar intresse, är det?

Hursomhelst är Darkane från just detta avlånga land och de spelar demonisk konstmusik om vi nu ska ta titeln på alltför stort allvar vilket jag inte förespråkar. Thrash metal påstår informationen som följde med skivan i kuverten som anlände i brevlådan och levererades av vår stressade brevlåda, förlåt jag menade brevbärare men skrev fel ord vilket ibland kan leda till underhållande text, kanske inte i detta fall dock.

Thrash metal, bandet spelar musik med tyngd, med melodi, med vrålande sång och djupa tongångar hela utförandet påvisar ett djup med en uppenbar tanke bakom inte alls som många band i genren. Kanske kan vi faktiskt till och med tala om att de intrikata melodislingorna och genrefrämmande takterna kan meritera bandet en progressiv titel, när allt kommer omkring påvisar bandet en del framåtskridande idéer.

Produktionen är väldigt snygg och skapar den balans vi lyssnare upplever genom en bra mix av element och skickligt genomförda och att det hela sedan är sammanmixad på ett väldigt snyggt sätt i en mixer av mycket hög kvalité. På det hela taget är det av väldigt hög kvalité ljudmässigt och det märks att det är väl genomtänkt rakt igenom.

Ett minne som består när den här skivan nu ska avhandlas på mitt vanliga skickliga sätt är spår sju Demigod som är riktigt bra och medryckande. Jag känner mig indragen i denna skiva i just detta ögonblick och precis då kan inte någonting i genren vara bättre, så bra är det. Men nu går jag händelser i förväg, det hela börjar ju trots allt i spår nummer ett som kallas Variations of an Eyerush och den börjar väldigt intressant med ett riktigt snyggt part, låten i sig är väl inget att skriva hem om. Det är egentligen mer eller mindre så till Demigod där man nästan når extas innan skivan fortsätter med ett ganska medelmåttigt spår innan nästa topp i The Killing of I kommer och glänser igen och i detta ögonblick tänker jag att ett högt betyg är oundvikligt men när jag nu funderar och sitter här och skriver inser jag att det bara är dessa två resten av skivan är bara ”inte dålig”, det vill säga att den är medelmåttig. Betyget kan därför inte vara annat än strax över medelmåttig, jag kan helt enkelt inte bli överentusiastisk bara på grund av ett spår, eller hur? Hur skulle det se ut i en recension? Det skulle bli som de stora ej seriösa svenska rockblaskorna och så vill vi inte ha det, vill vi? Nej här på Hallowed är det djup och kvalité och kunskap som gäller.

Darkane är helt klart ett namn att lägga på minnet, jag vet inte vad thrashfundamentalister tycker om detta men jag är ganska säker på att de flesta av er som gillar låter hårdare rock’n’metal kommer att finna detta värt att ge några minuter, 46 är faktiskt så många som krävs för att ta sig igenom denna skiva men jag är säker på att du vill ge den 92 minuter, 138 minuter, 184 minuter och så vidare innan du vill lägga den till handlingarna såsom jag nu gör med denna skiva men jag är ganska säker på att den får 46 minuter vid ett tillfälle då jag hinner lyssna till andra skivor än de jag har för recension i detta nu.

Demigod, Demigod och Demigod är en låt som ensam gör denna skiva värd att ge några minuter.

Jag gillar ändå den här skivan trots att det är en medelmåtta med bara ett par höjdpunkter. Höjdpunkterna finns i alla fall och detta var första skivan på länge som har en riktig hit. Köp den och ge den åtminstone 46 minuter.

HHHHHHH

Skriven 2008-10-14