Nocturnal Rites - The 8th Sin

Spår:
1. Call Out To The World
2. Never Again
3. Not The Only
4. Tell Me
5. Not Like You
6. Leave Me Alone
7. Till I Come Alive
8. Strong Enough
9. Me
10. Pain & Pleasure
11. Fools Parade (Outro)


Band:
Jonny Lindkvist (V)
Fredrik Mannberg (G)
Nils Norberg (G)
Nils Eriksson (B)
Owe Lingvall (D)


Diskografi:
Grand Illusion (2005)
Lost in Time (2005)
New World Messiah (2004)
Shadowland (2002)
Afterlife (2000)
The Sacred Talisman (1999)
Tales of Mystery and Imagination (1997)
In a Time of Blood and Fire (1995)


Inspelningsinfo:
Shep (co-prod.)
Mattias Eklund (Mix)


Länkar:
nocturnalrites.com
myspace
century media

Året var 2002, unga, naiva och en aning överoptimistiska gav vi inte bara den, då, nya ’Shadowland’ hela 10 poäng av 10, utan även den föregående skivan ’Afterlife’ tog hem full pott i Halloweds allra första nummer. Med facit i hand går det att ångra sig lite, visst är det bra skivor men ingen av dem är odödliga mästerverk som är helt perfekta. Det tycker nog inte heller bandet. Frågan är om de då tycker det om denna skiva?

Nu är det 2007, Nocturnal Rites har släppt sin åttonde skiva och en aning större, äldre och mer erfarna än tidigare har de gjort en skiva som är ännu ett steg i utvecklingsprocessen som pågått hela tiden sedan debuten släpptes för tolv år sedan.

Det första som slår mig är hur användandet av keyboards är mycket mer framtonat på denna skiva, hur bra sångaren Johnny Lindkvist låter och hur bandet återigen lyckats få till väldigt starka refränger som rycker med ordentligt. Tyvärr är inte materialet mellan refrängerna riktigt lika bra och det stora felet som Nocturnal Rites gör är inte hur de spelar utan hur de skriver sina låtar.

Här låter det nästan som skivan skulle vara dålig, det är den naturligtvis inte. Det kan alla som redan sneglat på betyget se och det kan nog alla som hört Nocturnal Rites förstå. Det är samma band som det varit på de flesta skivorna nu och det är inte direkt så att de fått kollektiv amnesi och glömt bort hur man skriver bra musik. Vad som däremot är med ’8th Sin’ är att den tenderar att förlora sin lyssnare mellan refrängerna, dessutom är det något med musiken som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som sitter där som en nål i nacken och irriterar. Någon detalj som i Fixxxermekanismen inte går hem (men är förmodligen en helt personlig åsikt).

Vad som är bra med skivan, förutom sången och refrängerna, är de starka melodierna som blivit något av detta bands signum. Inledande Calling to The World låter precis som den tillhör bandets lite bättre register från någon av skivorna mellan 2000-2005, medan andra spåret är en betydligt mycket mer modern variant av bandet, starkare och bättre. Förmodligen skivans bästa låt med dess härliga keyboardslinga och fräsande gitarrer. Instrumentalt är det välspelat skivan igenom och sången är som sagt klanderfri. Det är helt enkelt en skiva som är enkel att gilla … i alla fall om man räknar bort verserna.

Jag vet inte riktigt vad Nocturnal Rites tänkt på när de skrivit sina låtar, men så starka intropartier, refränger och passager är nästan kriminellt att inte kunna komplettera med bättre verser. Några låtar är undantagna, de tre första och Leave Me Alone. Annars fattar jag inte poängen. De är kanske för progressiva för min smak? Lite annorlunda är de i alla fall, byter tempo och takt mitt i allt och sabbar totalt de fina melodierna.

Jag gillar Nocturnal Rites och live fungerar merparten av materialet alldeles utmärkt, men när det kommer till den här skivan kan jag inget annat än att halvgilla den. Det är ett givet köp för alla i Nocturnal Rites fanskara sedan tidigare, men skivan är lite för ojämn för att nå de riktiga höjderna. Den pendlar mellan att vara helt kanon och lite halvt sådär medioker. Inte bara som skiva utan i låtarna också. Slutresultatet blir någonstans mitt emellan.

HHHHHHH

Skivbolag - Century Media
Tre liknande band - Morgana Lefay/Seven Witches/Brainstorm
Poäng: HHHHHHH
Recensent: Caj Källmalm