Ominous Scriptures
Rituals of Mass Self-Ignition

Ominösa skrifter, det låter illavarslande. Att det är ett Belarusiskt band är kanske än mer så, från en av världens avskrädeshögar. Nu kan man förstås inte lasta enskilda individer för att ett land är en diktatur utan respekt för människor även om det är summan av dessa individer som faktiskt låter diktatorerna få sin makt. Detta bands tillskott till mänskligheten är dock deras musik och inte deras politiska gärning, de är demoniska grejer blasfemi och sådana ganska typiska ämnen för den mer extrema metallen som de avhandlar i sin musik. Det ser ju och verkar överlag ganska typiskt för dödsmetallgenren, och det är precis som det verkar.

Åtta dödsmetallspår av typisk karaktär, gutturalt vrålande som känns ytterst generiskt. Typiska riff och typiska smattrande trummor, ingenting som överraskar. När jag såg omslaget precis innan jag startade gissade jag att det skulle låta precis som det låter – så kolla omslaget och gillar ni det gillar ni säkert vad ni hör. Ljudbilden är typisk för genren och det är inga konstigheter, bara rättfram klassisk dödsmetall, brutalt skulle vissa säga men jag har sällan hört brutaliteten i genren då det oftast tenderar till att bli mest ett brummande likt det av en motor eller något sådant – ungefär som en generator som står och brummar, så känns det att lyssna på Rituals of Mass Self-Ignition.

Ett generiskt album, vi har hört vad Ominous Scriptures erbjuder många gånger förr och inget de gör känns som att det adderar något av värde. Ett trött album med sega låtar, det är inget driv, inget tempo, ingen energi, ingenting som får mig att vilja lyssna. Jag sitter med detta i lurarna och skriver, det är svårt för albumet erbjuder ingenting som får inspirationen att flöda eller underlättar skrivandet av en recenserande text. Intetsägande album som detta är oftast svårast att skriva om och beskriva – jag kan inte säga att Belarusierna får min inspiration att skriva texter att flöda – snarare tvärtom.

Kanske ett album för er som gillar dödsmetall, speciellt då den generiska sorten. Det trycker trots allt på samma knappar som i stort sett alla andra band, de gör samma låtar, samma brölande, det är ett album som nu går rakt i soporna och jag kan inte hjälpa att jag tycker att de borde göra något åt sin diktator istället för att plåga oss recensenter med meningslöst tidsslöseri.

HHHHHHH