Illum Adora
Miasma of a Damned Soul

Så, vilken odör har en fördömd själ? Det kan man förstås undra, kanske. Bandet som kallar sig Dyrka Honom har varit ganska flitiga sedan debuten 2016, detta är deras tredje EP, de har dessutom två album i bagaget – det senaste kom förra året. Tyskt band som beskriver sin musik som Non Serviam Metal, ingen koppling till Non Serviam Records. Varför man kallar sin stil så vet jag inte för inte är det speciellt genreoberoende musik vi får från Illum Adora.

Kraxig svartmetallsång, inspirerad av gammal musik i black metal-genren, Rotting Christ är ett av dem som nämns som inspirerande. Stilistiskt sticker det inte ut när det gäller black metal utan det känns som att riffen är bekanta, kanske lite mindre manglande och tydligare nyanser men ljudbild och sång skiljer inte nämnvärt från det mesta i genren och för en mer perifer lyssnare lär det knappast ses som väsenskilt från allt annat. Det är en EP med fem spår och 23 minuter, vilket känns mer än tillräckligt om jag ska vara ärlig. Det är inte speciellt varierat och inget större djup återfinns bland de fem låtarna.

Jag har hört både bättre och sämre musik i genren, jag tycker inte Illum Adora ger något direkt intryck alls faktiskt. En axelryckning, eller en gäspning, något ganska obefintligt i form av känslosvall. Den där unika prägeln jag läser om kan jag inte direkt höra, men jag kan konstatera att i förhållande till mycket i genren är ändå Illum Adora ett acceptabelt band även om de knappast är speciellt bra. Det känns inte som tortyr kanske att lyssna på det, men det känns inte heller särskilt roande eller stimulerande.

Inte ett album som lockar till vare sig lyssnande eller upprepat sådant. Det fungerar väl på något plan, men känns lite slött, händelsefattigt, idéfattigt, lite tråkigt helt enkelt. Kanske att den som uppskattar black metal finner mer förlåtande drag i denna Miasma of a Damned Soul än vad jag gör – men jag är tveksam till att det skulle vara en EP som har någon större dragningsförmåga.

HHHHHHH