She Bites
Joyride

Joyride, det påminner ju om ett svenskt ganska välkänt band som står omnämnda som jämförelse i pressmaterialet. Även Starship och Robin Beck omnämns där och det är ju inga dåliga liknelser, Starship har ju ett par riktigt vassa hits som jag gillar men i ärlighetens namn en ganska medioker diskografi förutom det. Robin Beck är bra och Roxette som ju en gång stod för sin Joyride, denna är lite annorlunda och väl närmare Robin Beck än något av de andra banden som det jämförs med, mer AOR än poprock om man säger så.

Det är melodiöst och klämkäckt, ganska typiskt för genren och egentligen kanske band som Dante Fox och liknande hade varit bättre jämförelser men jag brukar ta det skivbolagen skriver och väldigt sällan själv utnämna de liknande banden. Det är förstås musik som bygger på starka refränger och ibland känns det lite som att verserna har väldigt liten betydelse. Det har en lite lätt nostalgisk framtoning och produktionen är lite mindre finpolerad än den brukar vara hon liknande artister och på liknande album. Tempot kunde kanske också ibland vara lite högre, vissa låtar hade nog vunnit på att vara lite mer ösiga, något som inte bara gäller She Bites utan snarare är mer regel än undantag i genren

Utan tvekan är det bra, titelspåret är exempelvis väldigt tilltalande. Samtidigt lider albumet av samma problem som så många andra album, vad hos Joyride sticker ut? Vad gör att man noterar She Bites? Svaret är att jag inte vet, det känns ganska typiskt på många sätt och jag vet att jag gärna hade hört dem utmana sångerskans förmågor mer, låta henne skrika och sjunga på sätt där rösten ställs på riktiga prov. Men också faktiskt våga utmana lyssnarna lite, varför göra samma sak som alla andra? Varför inte komma med något oväntat och överraskande, redan efter halva första låten kan man föreställa sig hur resten av albumet ska låta och den gissning jag hade varit inte långt från hur det faktiskt lät.

Så är du redan väl bevandrad i AOR och även den kvinnofrontade varianten är det svårt att se att du skulle blir speciellt uppspelt av detta album. Det är snyggt och det är bra, låtarna är väldigt tilltalande men samtidigt har vi hört det otaliga gånger förr och jag har väldigt svårt att gå igång på sådant som är nytt utan att egentligen vara nytt om det inte är exceptionellt bra och det är inte Joyride. Det känns lite som en ”joyride” i studion och det är kanske så vi ska se det, en stunds underhållning som man sedan glömmer. Musik att strömma men inte att ställa i skivhyllan kanske, kul att lyssna på en stund.

HHHHHHH