Nikki Puppet
Into the Wild

Tyskar som rider ut i vildmarken, och det tycks som att åtminstone någon i bandet inte har någon aning om hur man rider – eller så är det trickridning. Innan de red ut i vildmarken hade de hunnit med ett gäng album och över ett decennium av musikskapande,s denna kvartett bestående av två män och två kvinnor. Omslaget är väl inte alltför spännande och det kan man väl egentligen också säga om det musikaliska.

Kvinnofrontat och klämkäckt, det låter ganska tyskt skulle man väl kunna påstå utan att överdriva. Det är lätt att dra paralleller till andra kända kvinnofrontade tyska akter, Doro, Warlock och så vidare – det är väl inte direkt unikt eller fantasifullt. Sångerskan är okej men knappast någon som överraskar eller sticker ut, produktionen kan man nog säga ungefär samma sak om då den är vare sig fantastisk eller usel. Variationen är väl ungefär den man kan förvänta sig och helheten känns lite fantasilös.

Jag brukar gilla kvinnofrontad rockmusik och denna går i samma spår som Warlock och Droro som gjort mycket tilltalande musik. Lika tilltalande är inte Nikki Puppet, jag tycker faktiskt att detta album är ganska tråkigt. Det är stereotypt, fantasilöst och ganska segt – jag saknar passion, driv och energi. Into the Wild känns mest fokuserat på att uppfylla en mall snarare än att skapa musik från hjärtat och musik som är bäst när den kommer från hjärtat blir ganska misslyckad när den blir så här försiktig.

Det är svårt att hetsa upp sig över ett album som detta, det saknas något, eller det saknas ganska mycket och det är svårt att verkligen bry sig eller lyssna. Det känns som att Nikki Puppet är lite varken eller, varken unika eller bra, de träffar helt enkelt inte rätt. Jag tror att Into the Wild är ett alldeles för fegt album vilket leder till tråkiga låtar och fullständig brist på entusiasm. Det är väl inte direkt dåligt men når inte hela vägen fram, man kan gott strunta i Into the Wild då det finns betydligt roligare album i genren.

HHHHHHH