Mountaineer
Bloodletting

Label: Lifeforce Records
Tre liknande band: Secrets of the Sky/Lycus/Americanflags

Betyg: HHHHHHH (5/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Blood of the Book
2. The Weeds I Have Tended
3. Shot Through With Sunlight
4. To Those We've Said Goodbye
5. Bloodletting
6. South to Infinity
7. Apart
8. Ghost Story
9. Still (Bonus)


Band:
Miguel Meza - Vocals
Clayton Bartholomew - Guitar
Isaac Rigler - Guitar
Forrest Harvey - Guitar
Dillon Variz - Bass
Patrick Spain - Drums


Discography:
Sirens & Slumber (2017)
Passages (2018)


Guests:


Info:

Released 2020-05-22
Reviewed 2020-05-20

Links:
lifeforce records


read in english

Lite imponerad var jag nog över bergsbestigares senaste album Passages som kom i åtta passager och lät väldigt bra, ord som kreativitet och sådant fick till och med användas. De har tagit det nya albumet i en lite mörkare riktning, kanske lite som ett sätt att släppa sämre bagage på resan mot en äldre och bättre version av sig själv. Fler personer är också involverade i låtskrivandet nu vilket kanske skapar mer dynamik, omslaget är ju ganska finurligt också, snyggt och enkelt, lite som det musikaliska skulle man kunna påstå.

Shoegaze, post metal, doom, det är ganska mörkt, släpande, tempot är ganska lågt och musiken tung, sången lite dyster, en skönt mörk atmosfär. Bra producerat med fräsch ljudbild och en känsla av dramatik. Nog känns det som att det fortfarande förekommer kreativt tänkande och avsteg från det konventionella, de kommer åter med en konceptuell skapelse vilket ger albumet en sammanhållen känsla av att vara på väg någonstans. Det är kanske inte jättestor variation men eftersom albumet trots det doomiga och lite långsamma inte står och stampar så blir det aldrig någon känsla av att albumet är för långt, snarare motsatsen.

Ett album där de enstaka hitlåtarna inte bygger kvalitén, den byggs istället på berättandet som helhet och det görs faktiskt riktigt bra. Ett av de vassare albumen jag skrivit om i år tycker jag, ett steg framåt jämfört med föregående album som även det var väldigt bra och väldigt trevligt. Kanske att man fortfarande kan ha en bergsbestigande analogin kvar, det är lite som mörkret på vägen upp och lättnaden att nå fram till toppen, något i den stilen. Riktigt bra är det hur som helst.

Apart är nog mitt favoritspår, men jag tycker att allt på albumet är bra och har svårt att se svagheter då det bara flödar fram riktigt bra musik under hela tiden det pågår. Ett album man lyssnar på och inte bara låter surra i bakgrunden, ett riktigt bra album. Ganska imponerande faktiskt, kreativt, spännande och riktigt bra – hur ofta får man skriva det i en skivrecension?

HHHHHHH