Lord Orots
Conquering The Infinite Void

Lord Orots tar oss till drömmarnas värld med sitt andra album. Det tycks vara en väldigt flitig Lord dessutom då han tycks ha hunnit med två album och tre EP sedan debuten 2019. Kanske är det någon form av karantänstristess som höjt fliten. Snyggt omslag är det på denna och vi får fyra spår som totalt ger en speltid om 34 minuter, så det handlar om långa spår i denna drömvärld. Men vad ska man då säga om denna portal till Lord Orots drömskt magiska värld?

Att det handlar om black metal kanske atmosfärisk sådan, med ganska mycket utrymme för musik målad i mörka och svepande drag, lite grottkänsla kanske, kallt och mörkt med vattendroppar runt omkring. Det är väl inte ett unikt album, inte nyskapande eller fräscht – det känns helt enkelt inte speciellt nytt när man lyssnar på det. Å andra sidan är väl déjà vu ett kännemärke för svartmetallen där fräscha och unika idéer ofta ses ned på. Det påminner en del om Lustre som jag skrev om tidigare i år det körs syntar och den typen för att krydda en ganska monoton vandring genom svartmålade drömlandskap.

Är det bra? Nej, inte direkt. Inte direkt dåligt heller. Men det är inget som väcker mitt intresse. Gillar du de liknande banden finns det säkert en god chans att du finner detta album tillfredsställande. Men om man ser det ur ett mer generellt perspektiv är det som så många andra svartmetallband och album där det lovas mycket, det skrivs om spännande landskap, här dröms de till och med fram och vi äventyrar i en värld utan gränser men gör det genom en ytterst begränsad musikalisk framtoning.

Det är ett sådant där album som mest pågår medan jag lyssnar men när jag kommer till slutet är det samma känsla som innan jag började, frågan om vad jag ska lyssna på härnäst, Lord Orots gör inget större avtryck. Omslaget är snyggare än musiken, och det med ganska bred marginal. Som jag ser det tycker jag att den som gillar de liknande banden nog bör kika närmare på detta album, det finns en god chans att de gillar det. Rock- och Metal-publiken i stort kan gott missa Conquering the Infinite Void, det finns ju så mycket mer intressanta album att sätta tänderna i.

HHHHHHH