Jesse Damon
Damon's Rage

Damons raseri stöter vi på när vi tar oss an det senaste albumet från Jesse Damon, en herre vars karriär började på åttiotalet som gitarrist och sångare med Silent Rage. I pressmaterialet nämns också Damons vänskap med Gene Simmons, han har gjort fem album under sitt eget namn före detta och samarbetar åter med Paul Sabu, de två har stått för allting när det gäller detta album som sägs innehålla oförglömliga refränger och ett eget sound.

Det handlar om melodiös rock, AOR av det lite långsammare och ofta poppigare slaget. Det är ganska lättsmält musik med lättillgängliga refränger och tydliga melodier, knappast unikt eller nyskapande och du kan höra tydliga nickar mot Led Zeppelin, Foreigner och en hel räcka andra band – lite nostalgirock kanske. Välproducerat men knappast en av de snyggaste produktionerna jag hört, Damon sjunger bra men knappast bäst eller mest unikt. Det är ett album där vi hört allt förr och där överraskningarna lyser med sin frånvaro. Med speltid på närmare timmen blir albumet också långt, mer dynamik och variation hade definitivt inte varit av ondo om man säger så.

Ett schysst album, låtmaterialet håller bra klass och så vidare. Det finns inte mycket att klaga på utan det är ett solitt album, vissa låtar är kanske till och med snäppet vassare som exempelvis inledningen och Flying Dutchman som jag tycker gör att albumet känns bättre än de många dussinprodukter som överfyller listorna över albumsläpp. Ett trevligt album helt enkelt, lätt att tycka om även om det kanske inte sticker ut på något sätt.

Det är väl inte det mest minnesvärda album jag hört i livet, men det är ändå trevligt att lyssna på så om man gillar den melodiösa rocken är nog sannolikheten hyfsad att man uppskattar detta album. Så om du tillhör den kategorin av musik-fans kan det finnas skäl att kika lite närmare på vad Jesse Damon har att erbjuda, men jag tycker nog att han borde ha använt en annan titel då det inte är mycket raseri eller ilska i detta album.

HHHHHHH