Gary Moore
Live From London

Gary Moore gick ur tiden för ett antal år sedan nu och han dog ett antal år tidigare än han borde gjort om man ser till statistiken. Det är en man som hann med mycket under sin musikaliska karriär, bland annat i legendariska Thin Lizzy men han kanske ändå är mest känd hos den stora massan för Still Got the Blues, både albumet och låten. Och det är just bluesrock det handlar om när vi tittar denna inspelning som är från en lite intimare spelning på en klubb i London. Lite av en engångshändelse som enligt pressmaterialet kommit att bli legendarisk ibland dem som fastnat för bluesrocken. Det jag mest kommer att tänka på när jag läser pressmaterial och så vidare är varför de släpper albumet 31 januari 2020 och inte andra december 2019 då det hade varit tioårsjubileum. Frågan är väl bara om de tär något att ha eller om det är ett skivbolag som försöker profitera på en sedan länge förlorad legend.

Musikaliskt handlar det om den bluesiga rockmusiken med den typen av låtar, förstås finns Still Got the Blues med och en hel del andra låtar där Moore visar upp sina kvicka fingrar och sin fina förmåga att få gitarren att tala. Ljudbilden är snygg, känns dock kanske lite väl tillrättalagd för att vara en liveinspelning, det känns nästan som en studioproduktion i många avseenden. Publiken känns ganska loj i stora drag och hörs oftast knappt och det blir nästan lite sterilt tycker jag – en bra liveinspelning känns som en kombination av en fräsch och snygg ljudbild samtidigt som det är ett levande väsen med publik och spontanitet vilket jag inte riktigt tycker att vi får här. En sak jag däremot gillar är att det är ganska kort och inte ett dubbelalbum med fyrahundra liknande låtar som dyker upp ibland. Det är också relativt varierat och välspelat av kompetenta musiker, även sånginsatsen håller schysst klass.

Nu är inte liveskivor eller bluesrock de ting jag uppskattar mest när det handlar om musik men det finns stycken på detta album som är absolut magiska där man gärna kan ta till superlativer, samtidigt finns det en del riktigt sömniga och tråkiga partier också. Det hela slutar väl med att det övervägande intrycker blir någonstans mitt i skalan med övervikt mot det positiva om än inte så mycket att det väger över till något högre betyg. Still Got the Blues är ju lika sant nu som när det spelades in, vilken fräsig låt och framförallt version vi får här med magiskt gitarrlir och medryckande i allmänhet. Men det finns några fler som exempelvis inledande Oh, Pretty woman och jag tycker även att avslutande Parisienne Walkways är riktigt vass men kanske inte den bästa att avsluta med.

Ett snyggt album på många sätt, kanske inte så levande som jag vill att liveskivor ska vara men visst fungerar det och fans lär säkert tycka att det är ett fint album. Personligen kan jag dock undra varför man släpper ett album med en inspelning av en över tio år gammal konsert men när det gäller utgivningar jag hört av decennium gamla spelningar är nog detta den bästa – det säger dock inget för de flesta sådana jag hört är total dynga. Gillar man Gary Moore är sannolikheten stor att man gillar detta album, det är nog den bästa sammanfattningen – Still Got the Blues!

HHHHHHH