Garth Arum
The Fireflowers Tale

Det är drömskt när Garth Arum kommer med andra albumet The Fireflowers Tale, en saga som började redan 1997 som en idé för en demo men den såg aldrig dagens ljus. Tio år senare spelades det in, men den idén släpptes inte heller – nu många år senare spelades allt in igen och blev så det album jag tar mig an just nu. Jag skrev om första albumet The Dawn of a New Creation som kom för sju år sedan och det albumet fick bra betyg, frågan är om detta kan hålla samma nivå. Omslaget är riktigt spännande, det kan åtminstone konstateras väldigt snabbt.

Vi tar en resa in i vårt inre, till en hemlig plats där eldblommorna växer, de är kraftfulla växter som kan skapa nya dimensioner eller till och med nya universum i händerna på rätt individer. Det musikaliska reflekterar denna inåtblickande resa, det är drömskt och esoteriskt med ett diffust djup och en viss känsla av dramatik. En bra produktion är det, jag tyckte dock att det fanns lite mer dynamik och även lättillgänglighet i förra albumet även om detta är stöpt i en liknande form och håller till i samma musikaliska område. Vi bjuds ganska bra variation och hyggligt djup i ett album med väldigt sansad speltid, jag tycker att det känns väldigt rimligt att hålla det till under 35 minuter.

Jag skrev smickrande om debuten, detta tycker jag inte riktigt håller samma klass. Det beror främst på att låtarna inte riktigt tar sig någonstans, det är mycket atmosfär och snygga melodier men det är lite för vagt och känns ofta som att riktningen saknas lite. Som lösryckta stycken filmmusik utan sammanhang, ungefär så kan man beskriva det. Snygga stycken är det, men lite mer hade jag nog velat ha, något mer greppbart, något mer emotionellt, det här är mer drömmande och känns lite som en dröm också när det tar slut, man minns det inte riktigt när musiken tystnar och något annat ska ta vid.

Det fanns mycket bra med Garth Arums debut, det finns desto mindre att hitta på detta andra album. Kanske faller det lite i fällan enmansband kan göra, jag tror att det ibland kan saknas det lite mer kritiska tänkandet när ingen annan än den med grundidén ska avgöra om det är bra. Jag gillar atmosfärerna men det finns en hel del som inte faller lika mycket i smaken, men det jag främst invänder mot är att låtarna inte griper tag i mig som lyssnare, man ska vävas in i det drömmande och i äventyret och inneslutas i dess spänning – tankarna ska upptas av äventyret och musiken, inte tankar på dagens lunch eller vilket batteri som är mest lämpligt till macboken och hur länge den kan överleva ett svällande batteri. Det finns positiva frön men albumet som helhet gör inget större avtryck.

HHHHHHH