Freddy and the Phantoms
A Universe From Nothing

Freddy och fantomerna kommer åter, nu med sitt femte album. Det är ett band som skapar ett universum från ingenting, det har ju i och för sig hänt förr men visst är det ett lite kul namn på ett album. I pressmaterialet jämförs de med bland andra Rival Sons, ett band som får jättebra recensioner som jag själv tycker är helt värdelösa. Freddy och hans fantomer tycks också dra hem väldigt positiva omdömen och det är väl inte otänkbart att det är så många musikfans tycker, själv slås jag av ett ganska intetsägande omslag, som hade kunnat vara bra – bandloggan är det jag själv tycker känns roligast där. Musikaliskt är det inte jättespännande.

Det handlar om retrorock, bättre än Rival Sons om vi nu ska jämföra med liknande retrorockare. Ganska tungt, klart inspirerat av band som Black Sabbath, Dio, Graveyard, Rival Sons, Uriah Heep, Mastodon och lite mer. Sångare Freddy låter som en typisk rocksångararketyp, han gör det han gör bra men personligen har jag hört det till leda för länge sedan. Produktionen är okej, det låter kanske inte helt fräscht men tyngden skapar visst driv och känsla av dynamik. Variationen är ungefär som förväntat och albumet känns ganska förutsägbart, att överraska lyssnaren tycks inte vara något Freddy och hans fantomer hoppas göra.

Gillar du retrorock och tycker att rock och metal ska låta ungefär likadant hela tiden, då känns Freddy som ett bra alternativ, gillar du Rival Sons så gillar du Freddy och hans fantomer. Själv känner jag mest att jag inte orkar lyssna, tankarna drar iväg till annat och musiken pågår mest någonstans i bakgrunden och lyckas aldrig ta plats i förgrunden. Låtarna är helt okej men ingen av dem sticker ut, varken positivt eller negativt – det hade faktiskt varit roligare med vilket som för nu har jag tragglat genom detta album dussinet gånger och har egentligen inget annat intryck av det än att det inte gör något alls för mig. Kanske som brus för att ta bord distraherande ljud.

Jag frisbeekastar iväg Freddy och fantomerna ut genom mitt fönster och skivan svävar iväg på dagens kalla vindpustar tills jag inte längre ser den, och då andas jag ut för en stund. Tills jag inser att jag skräpat ner och springer och hämtar skivan något hundratal meter bort, den får följa med hem och bli ett glasunderlägg eller något sådant – tur att det var en digital promo.

HHHHHHH