Don Dokken
Solitary

Label: Deadline Music/Cleopatra Records
Tre liknande band: Dokken/Mike Tramp/Blackmore's Night

Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. In The Meadow
2. I’ll Never Forget
3. Where The Grass Is Green
4. Jealous
5. Ship Of Fools
6. You Are Everything
7. Venice
8. Sarah
9. My Heart Will Go On
10. The Tragedy
11. Someday
12. All That Love Can Be


Band:
Don Dokken – vocals, guitar


Discography:
Up from the Ashes (1990)
Solitary (2008)


Guests:
Wyn Davis - guitars, bass, synths
Michael Thompson - guitars, bass
Steve Ornest - guitars
Tony Franklin - bass
Frank Lentz - drums
Gary Ferguson - drums
Vinnie Colaiuta - drums
John Schreiner - piano, synth
John Keane - piano, synth
Kelly Keeling - background vocals on "Where The Grass Is Green"


Info:
Production, Mixing and Mastering by Lars Eric Mattsson
All music and lyrics written by Lars Eric Mattsson
Composed and Recorded 1994 with additional recordings 2014
Remixed at the New Lion’s Cage in 2019

Released 2020-01-31
Reviewed 2020-03-19

Links:
cleopatra records


read in english

Don Dokken som är känd från bandet Dokken har också två soloalbum på sitt samvete, ett från 1990 och så detta akustiska alster som kallas Solitary som släpptes 2008 och som nu återsläppts med ett par bonusspår. Den kommer förstås i digitalformat och i begränsad vinylupplaga, och på den får vi höra ett gäng kompetenta musiker. Men är det något att lyssna på?

Akustiskt, ofta ganska lågmält och Don får visa en lite annan repertoar än i huvudbandet Dokken. Fräscht ur den aspekten men musikaliskt är det väl egentligen ingenting överdrivet nytänkande, kul dock med My Heart Will Go On. Variationen är hygglig men kanske att det hade varit av värde med lite mer fart i något spår. Men det finns en del hit-potential här med snygga ballader och så vidare.

Bra album med snygga låtar, starka melodier, bra sånginsatser och så vidare. Det är ett album som är lätt att tycka om. Samtidigt är det ett album som känns ganska lätt att glömma, det finns ingenting riktigt fängslande och även om det är bra låtar, lättlyssnat, snyggt och trevligt, blir man i slutändan aldrig riktigt fångad av det. Det är ett av de där albumen man lyssnar på ett par gånger, skriver några rader om och sedan glömmer bort.

Det är nog mest kul kuriosa för den som uppskattar bandet Dokken och är lite nyfiken på om Don kan annat än sjunga metal. Om du är en av Dokkens fans kan det vara värt att kika på albumet, om din musiksmak är lite bredare finns det mer intressanta alternativ att kika närmare på.

HHHHHHH