The Dirty Denims
Ready Steady Go!

Ready Steady Go! Utropar The Dirty Denims när de kommer med ett nytt fräsigt album. Senast det begav sig var vi väldigt positiva, den här gången har de inte lika snyggt omslag. Men de har så klart mer erfarenhet och kanske också mer idéer nu när de kommer med nytt, de har åtminstone elva spår av rättfram klassisk hårdrock av fint märke.

Den som hört bandet tidigare vet vad det handlar om för stilistiskt har väl bandet inte direkt provat med något nytt. Det är klassisk och rivig hårdrock, de själva skriver Joan Jett möter AC/DC, eller tvärtom. Det är ett ganska bra riktmärke för hur det faktiskt låter, det är riktigt klassisk hård rock, i stil med band som AC/DC, men med kvinnlig och mer melodiös sångare. Jämfört med förra albumet är det lite av samma stil, men kanske lite mindre personligt än jag tyckte förra albumet var. Det är ofta låtar med bra energi och ös, Mirjam är ganska karismatisk i sin sånginsats och bandet känns drivna och passionerade i sin framtoning. Det här är nog musik som gör sig bra på scen som faktiskt känns skrivet främst med syftet att spela live i åtanke.

Att lyssna på detta med en stor publik och ett entusiastiskt band på scenen kan säkert vara en riktigt minnesvärd upplevelse. Albumet som sådant känns däremot inte lika bra som sin föregångare, visst är det ett fint album men inte i nivå med det förra som jag verkligen gillade. Med det föregående albumet i åtanke känns inte detta lika intressant. Jag hade önskat att det var lite mer experimentellt, att de vågade ta lite större risker. Men visst, det är bra och det är lätt att tycka om.

Det är alltid svårt att sätta betyg på band som tenderar till att inte utvecklas nämnvärt mellan albumen men betänker man betyg och kvalité på det föregående albumet är det svårt att inte känna sig lite mindre imponerad än vid författandet av recensionen till det albumet. Visst är det här albumet bra, det är svårt att inte dras med i det medryckande titelspåret, Thunder From Down Under, med flera finfina spår. Samtidigt går det inte att släppa den där känslan av att förra albumet var snäppet bättre, snäppet roligare, och så vidare. Det här är bra men nog smällde Back With a Bang högre.

HHHHHHH