Carl Dixon
Unbroken

Label: AOR Heaven
Tre liknande band: Coney Hatch/Def Leppard/Aerosmith

Betyg: HHHHHHH (3/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Can't Love A Memory
2. Bowl Me Over
3. Nothing Lasts Forever
4. Every Step Of The Way
5. Summer Nights
6. All My Love And Hopes For You
7. This Isn't The End
8. Drive Just Drive
9. Roll The Dice
10. Keep The Faith
11. Unbroken


Band:
Carl Dixon - vocals
Robby Böbel - guitar, keyboards
Dylan Gowan - drums
Mark Santers - drums
Thomas "Hutch" Bauer - bass


Discography:
One (1993)
Into The Future ‎(2001)
One Voice, Two Hands ‎(2003)
Lucky Dog ‎(2011)
Snow ‎(2013)
Whole 'Nother Thing ‎(2017)


Guests:


Info:

Released 2019-11-29
Reviewed 2020-02-29

Links:
carldixon.com
youtube

aor heaven


read in english

Här är en jag haft liggande ett tag, den har fallit lite mellan stolarna och har känts bra de enstaka gångerna jag lyssnade tidigare. Nu kom den dock i fokus för recensionen och skivan med en farbror på omslaget tappade ganska snabbt i status hos mig. Dixon från Kanada som hörts i Coney Hatch och släppt några soloalster fick även debuten One återsläppt nyligen, den tänker jag dock inte skriva om då jag har nog med album och en Dixon räcker mer än väl.

En längre presentation än föregående stycke orkar jag inte skriva då det känns som att det är ett album som inte direkt sticker ut på något sätt. Musikaliskt hade du nästan kunnat ta vilka tre band som helst inom rock/hårdrock/AOR, den melodiösa hårda rocken stereotypiserad skulle man väl nästan kunna påstå om Unbroken, jag tog de tre som stod där för de var de namn jag såg först när jag tittade på presstexten utan att läsa men ta i stort sett vad som helst och du har en referens. Dixon sjunger väl annars helt okej, produktionen är mycket bra, snygg ljudbild, klämkäckt, sådär som det brukar vara. Inga överraskningar!

Lite trött kanske, inte bara farbrorn på omslaget utan också musiken. Ingenting sticker ut här, mediokert är ord som kommer i åtanke när jag lyssnat ett par gånger. Ingenting som fängslar, inget som griper tag, inga direkt vassa låtar, inte heller dåligt, bara tragikomiskt stereotypt – mediokert. Det känns lite som att Dixon och hans medhjälpare inte ens ansträngt sig för att göra något bra, det känns som att det är nöjt med elva mediokra och intetsägande melodirockare som hade kunnat vara utfyllnad på vilket annat mediokert album som helst.

Låt Dixon ligga kvar i butikshyllorna och samla damm, låt hans musik förbli ospelad på musiktjänsterna och ladda inte hem albumet – låt Dixon och andra veta att innehållslös och själlös melodirock inte har någon plats. Jag frisbeekastar nu Unbroken i min digitala papperskorg och går vidare till något som förhoppningsvis är betydligt mer underhållande, det här albumet var en övning i meningslöshet att lyssna på.

HHHHHHH