Arabas in Aspic
Madness and Magic

Det dyker upp en del norsk prog i mina brevlådor nuförtiden, här kommer ytterligare ett på Karisma Records, ett bolag som brukar släppa fina album. Arabs in Aspic har fem tidigare album och kommer nu med både galenskap och magi, det kanske behövs i vår galna värld. Det är ju den moderna och digitala eran albumet sägs handla om hur lätt vi påverkas och kanske hur lite vi själva kan påverka i den digitala tidsåldern. De lämnar tolkningen av innehållet till den som lyssnar. Det känns dock som att artisten tolkat det lyriska märkligt om omslaget ska reflektera innehållet, det är samma artist som på de tidigare albumen och personligen tycker jag väl inte att det är ett lysande konstverk som pryder detta album. Så, hur mycket av ett konstverk är det musikaliska?

Svaret är väl inte speciellt. Det handlar om retroprogg, hur man ens kan komma fram till en sådan term. Men det är väl musik som var progressiv på sjuttiotalet och som inte känns det minsta progressiv i nuläget. Det är sjuttiotalsrock i stil med King Crimson, Genesis, Gentle Giant, Pink Floyd, Black Sabbath, Deep Purple, och så vidare, listan kan göras ändlös om man önskar. De fräscha idéerna inskränker sig eventuellt till en och annan lyrisk formulering men på det hela taget är det återvinning som gäller. Okej, produktionen är mer modern så ljudet är bättre, men det är allt som skiljer detta album från något från sjuttiotalet, det är samma stil på låtarna, samma typ av sångare, även om man inte hört bandet förr så känns det väldigt bekant – låter inte speciellt framåtskridande.

Det är märkligt hur framåtskridande, radikal, framstegsvänlig, tilltalagande och fortskridande blir en beskrivning av något som varit statiskt under decennier. Om ni undrade så är det synonymer för ordet progressiv, melodiös komplex rock kanske är en mer träffande beskrivning för när något progressivt massproduceras är det väl egentligen inte längre progressivt förutom att antalet växer men då ska ju den termen användas på i stort sett all musik för antalen växer ju hela tiden. Sedan imiterar Arabs in Aspic bra och har några flotta låtar som titelspåret, Lullaby for Modern Kids är kul, passar bra med det digitala temat, låten i sig är väl inte mycket men lyriken träffar – jag såg en recensent som nog missuppfattat vad låten egentligen handlar om eftersom han tog lyriken bokstavligt och inte tänkte ett steg längre, vilket man nog bör göra när man lyssnar på komplex rock.

Inte mycket till nyheter här egentligen, visst är det bra och man kan definitivt lyssna på Madness and Magic både en och två gånger. Men det lär knappast vara ett album som man sedan tänker tillbaka på som ett av de där som verkligen gjorde avtryck, de album som gjorde avtryck i denna genre kom på sjuttiotalet. Solitt album kan man nog sammanfatta det som, snygga melodiösa låtar med intressanta strukturer, en del medryckande element men inte utan en känsla av déjà vu.

HHHHHHH