Alizarin
The Last Semblance

2018 släppte Alizarin sitt debutalbum och nu kommer det andra albumet The Last Semblance, och de har ändrat en del i sitt koncept sedan debuten. Det första albumet var ett instrumentalt sådant, nu har de sång och det är gitarristen Josh Kay som står för rösten. Det handlar om progressiv rock/metal som får tankarna att gå med band som Porcupine Tree och den typen av band.

Det är ganska snyggt producerat och balanserar mellan melodi och dissonans, det är byggt med fokus på atmosfärer. Jag skulle vilja säga att det är oförutsägbart men eftersom det gjorts av andra liknande band, inte bara Porcupine Tree utan också exempelvis Haken, Opeth, med flera känns det faktiskt mer som motsatsen. Man kan säga att det varit oförutsägbart om albumet släppts på åttiotalet, senast i början av nittiotalet. Känslan är att de lånar lite från sina inspirationskällor och trots att jag inte hört bandet tidigare känns det ganska bekant. Men sångare Kay är bra och variationen likaså, ändå blir det väldigt långt med närmare timmen speltid – inte många band lyckas med bedriften att hålla album intressanta i en timme.

The Last Semblance är ett okej album men det har lite brister som jag inte direkt gillar, speltiden är en och gör att albumet aldrig tar slut. Det är dock inte det största problemet, det största är att albumet är för segt, det händer ingenting utan tuggar bara på sakta tills det tar slut. Det hade behövts mer partier i högt tempo, och lite mer dynamik för även om albumet har variation så är det mest i samma tempo bara olika stämningar vilket gör att det känns lite som bakgrundsmusik och inte som något man verkligen vill lyssna på. Att det inte direkt bryter ny mark eller överraskar är ett annat problem, ett mindre sådant och ett problem man kan leva med om andra element är tilltalande. Jag tycker inte riktigt att de hittar hem, The Last Semblance är ett ganska sömnigt album.

Alizarin har kompetens och potential, men de hade behövt göra något annorlunda än detta. En och annan av dessa låtar hade varit bra på ett album men dynamiken, djupet, dramatiken saknas och det är alldeles för långt för att man ska orka lyssna. Jag vill har mer tempo, mer ös, mer driv, mer liv, jag känner ofta när jag lyssnar på detta album att jag vill skrika åt dem att vakna. Stämningarna är bra men Alizarin behöver jobba med resten om de vill skapa något spännande.

HHHHHHH