Airbag
A Day at the Beach

Det finns en del spännande norsk progressiv musik, ett av dessa norska band är Airbag som har fyra album i bagaget redan. Nu kommer album nummer fem som fått namnet A Day at the Beach, men det är väl frågan om man tar med sig detta till stranden då det kanske inte är den mest lättsamma och uppsluppna lyssning man kan finna. Omslaget visar för övrigt vad man kan göra om man befinner sig på stranden en dag. Det står inget om att bandet skrev albumet på stranden, men det kan de kanske ha gjort detta lite nya Airbag. Sedan förra albumet har bandet förvandlats till en trio och enligt bandet själva har det lett till att de fått tänka om lite när det gäller hur de skapar musik – det är nog aldrig fel med att tvingas tänka i nya banor.

Musikaliskt tror jag att bandets fans känner igen sig men nu har de blandat in lite nya influenser som sådana från electronica, new wave och filmmusik. Det påstås att de skapat en kraftfull ljudbild som kombinerar eteriska ljudlandskap med deras etablerade gitarrdrivna progressiva rock. Det kanske stämmer i viss mån, det är definitivt inspirerat av Pink Floyd och liknande. Det är ganska långdragna låtar i ett tempo som inte direkt är högt och som kanske inte riktigt överraskar någon lyssnare. Det är lite som en bättre version av det där albumet av Bjørn Riis som jag recenserade förra året. Bara sex spår men fortfarande ganska lång speltid och lite tycker jag faktiskt att det känns som ett ganska statiskt album där väldigt lite händer och det är för långt.

Visst är den musikaliska kompetensen hög, produktionen bra, sånginsatsen mer än adekvat och det finns inte alltför mycket att vara direkt negativ till. Samtidigt är det inte ett album som griper tag i mig som lyssnare och det är inte speciellt originellt. Det som var progressivt på 70-talet är inte progressivt idag, jag kan inte förstå att band som inte är det minsta progressiva etiketteras som sådant – nu är dock den stilen en jag gillar och visst kan jag uppskatta Airbags album som helt okej men det finns inget som sticker ut, inget originellt, inget riktigt spännande vilket är själva poängen med progressiv rock, det ska innehålla alla de elementen.

Bättre än en dag på stranden är det kanske, åtminstone om vi talar om en badstrand i solen. Men det är inte ett album som sticker ut, känns faktiskt mest som ett i mängden som trots att jag spelat igenom det många gånger faktiskt inte direkt lyckas att göra något bestående intryck. Omslaget fick det att se spännande ut men det kanske faktiskt är det mest positiva med hela skivsläppet – avslutande Megalomaniac är det bästa spåret och kan väl beskrivas som ett ganska bra spår för genren. A Day at the Beach är ett bra men inte direkt minnesvärt album.

HHHHHHH