Warrior Soul
Rock'n'Roll Disease

Rock’n’roll-sjukdom, det låter ju som något spännande, eller gör det verkligen det? Warrior Soul började enligt viss information som ett alternativt metalband med politisk inriktning i början av nittiotalet, jag har inte följt dem så den informationen kommer från skivbolaget men nu är det lite mer uppsluppet och rått – det är mer kul enligt bandet själva. Omslaget är ett pekfinger i fejset på köparen och det kanske stämmer, åtminstone är det vad du får om du hoppas på något originellt och bra.

Det handlar om standardiserad klassisk hårdrock av det simplare slaget, tänk band som Motörhead och så vidare. Kanske finns det en och annan punkig idé här men det mesta känns inriktad på sex, drugs & rock’n’roll, och kanske inget fel i det men den åskådningen känns ungefär lika förlegad som musiken i sig. Ljudbilden är som man kan förvänta sig, sångaren är hes och drar åt det klassiska Lemmy-hållet. Inte speciellt melodiöst men med enkla refränger som känns hyggligt klämkäcka. Det är enkelt, rivigt, rått och rakt på sak, inga konstigheter och inget direkt djup, med åtta spår är det kort och koncist, lätt att ta till sig eller att avfärda beroende på smak.

Lika kul som granit, lika nyskapande som ett björndjur, lika underhållande som mossa – ungefär så känns det att lyssna på Warrior Souls senaste alster. Jag har inte hört bandet förr och ändå känns det som jag tjatat ut albumet till leda redan första gången jag lyssnar på det. Det är förutsägbart, det trycker på de vanliga knapparna, görs enligt formatet och så vidare vilket är svårt att hetsa upp sig över som kritiker eller som storkonsument av musik. Jag har skrivit om över 1000 album bara sedan 2016, vilket betyder att jag lyssnat många gånger på dem och lärt känna dem, och jag kan säker säga att minst 700 av dessa är bättre och mer spännande än Rock’n’Roll Disease.

Det är ingen höjdare, kanske borde de söka vård för att komma tillrätta med sjukdomen så att de kanske kan få kapacitet att faktiskt skapa musik som känns intressant. Det här är ett långfinger i ansiktet på oss som söker något musikaliskt spännande eller bara önskar att det som släpps faktiskt känns nytt. Det är ett album för bakåtsträvare och nostalgiker, vilket det förstås vimlar om i dagens samhälle så det kanske säljer så att de kan göra pengar. Samtidigt är det svårt att överse med det faktum att album som detta bidrar till att göra vår värld och vår tid på denna planet tråkigare.

HHHHHHH