Tigersclaw
Force of Destiny

Man vet att det blir bra när det handlar om tigerklor, att det blir ett album med klös och så vidare. Force of Destiny är andra albumet för det tyska symfmetallbandet som vi hyllade senast, med viss reservation för att de kanske borde ha skippat ett par låtar. Nu kommer de med ett ännu längre album, hela sexton spår och 73 minuter får vi denna gång. Det är onekligen många minuter för stålarna, men är det värt att lägga ut dem? Det börjar åtminstone med en riktig wow-upplevelse, titelspåret är kvinnofrontad symf-/powermetall när den är som bäst, och då menar jag som bäst. Tyvärr går det bara utför efter den inledningen.

Tänk band som Nightwish och du har en ganska bra aning om hur detta album (och Tigersclaw i allmänhet) låter. Det är ganska varierat mellan ösigt och lite lugnare låtar, bra sång av sopranslag, produktionen är högklassig. Hyfsad dynamik men albumet är för långt för att fungera hela vägen och det känns som att det blir en del utfyllnad. Man kan väl säga att intresset för vad man lyssnar pendlar lite genom speltiden. Man kan också säga att bandet inte direkt bryter ny mark, det märks vad som inspirerar dem och de emulerar dem snarare än skapar något eget utifrån sig egen kreativitet. Samtidigt har de väl en av de vassaste rösterna i genren och man kan inte direkt klaga på kvalitén i deras produktioner. Force of Destiny är ett snyggt album.

Force of Destiny är ett bra album, det inleds mer magi och när titelspåret inleder upplevelsen med att lyssna på tyskarnas andra alster väcks förhoppningar om något riktigt speciellt. Och visst är titelspåret mycket speciellt, det kan jag lyssna på hur många gånger som helst men resten av albumet är inte alls av samma kaliber, det finns några ytterligare höjdare som Tigersclaw och Sill of the Night för att nämna ett par. Men så finns också usla inslag som Walpurgis Night där det nästan blir pinsamt att lyssna. Hur kan man lägga ett makalöst spår först och sedan följa det med ett uselt? Snacka om natt och dag eller vad man nu vill likna det vid.

Tigersclaw är fortfarande väldigt bra och de skapar en del musikalisk magi men detta album är för långt och det känns som att ungefär hälften av det är utfyllnad. Jag får nästan känslan av att de bara tagit allt de spelat in och satt samman till ett album utan att rensa bort sådant som kanske inte får albumet att bli bättre. Jag hade hellre sett ett mycket kortare album där de rensat bort utfyllnaden och fokuserat på det som är riktigt bra. Tänk om detta album varit så bra som den förhoppning som väcktes när jag hörde det inledande titelspåret för första gången, då hade detta album varit svårslaget i år. Nu kan jag dock kasta ungefär hälften av spåren ur min iTunes lista och göra om Force of Destiny från medelmåttigt till lysande. Titelspåret är musikalisk magi, konst, det är så fantastiskt bra att frågan är om jag kommer att kunna få det ur huvudet och det känns därför så oerhört synd att albumet tappar extremt mycket efter det.

HHHHHHH