Solitude
Reach for the Sky

Här har vi faktiskt ett album som bekräftar det där med bra men ändå intetsägande, ett album man lyssnar på och sedan glömmer. Faktum är att jag recenserade detta album 2016 då de släpptes i den amerikanska delen av världen på Test Your Metal Records och kom fram till mer eller mindre samma slutsats då som nu – det finns bättre saker att lägga sina stålar på. Men jag skriver ändå denna då jag spenderat tid att lyssna på detta album (igen) att jag inte ens mindes att jag hört det när jag lyssnade på låtarna är kanske lite märkligt - jag som en gång hade fantastiskt minne men livet och arbetslivet kan förstöra egenskaper för en. Vad jag däremot kunnat läsa mig till är att detta band som ensamt stäcker sig mot himlen är från Japan och släppte detta album första gången 2015, och sedan igen 2016 och nu släpper Mighty Music albumet på den Europeiska marknaden.

Band som Motörhead, NWOBHM-stilade and och sådant kommer i åtanke när jag lyssnar. Det handlar om klassisk heavy metal med raspig sångare, treackordande och lite halt klämkäckt. Knappast speciellt och egentligen inte heller överdrivet fantastiskt producerat och sångaren imponerar väl inte. Inte heller kreativt sticker de ut, normalt tycker jag att japaner ofta har en lite unik prägel men Solitude har inget sådant, de hade kunnat vara vilket NWOBHM-inspirerade band som helst – från vart som helst, det är inget speciellt i det perspektivet.

Ett album som egentligen är för bra för att anses som svagt men för dåligt för att vara riktigt bra, ett album som ligger mitt i skalan – bra men intesägande och bevisligen väldigt lätt att glömma för nu har jag skrivit två recensioner om det och de säger väl egentligen mer eller mindre samma sak. Kort och koncis speltid och bra ös är det som känns positivt, bristen på minnesvärda inslag är däremot en stor svaghet och det är ett album men lyssnar på ett par gånger för att sedan glömma.

Borde Mighty Music ens ge ut detta album? Det är en bra fråga, personligen tycker jag nog nej, det känns som att mer emotionellt engagerande album både bra och dåliga vore mer intressant för om jag tittar på vilka betyg jag givit hittills på mer än 150 album så här långt 2019 så är ungefär 60% 4-poängare, album som likt detta är bra men som mest grumlar ut musiksoppan ungefär som att blanda för mycket vatten i saften. Så det är bra men ingenting som kommer att göra något avtryck, ett album som snabbt kommer att vara bortglömt, om det inte blev återutgivet hela tiden hade ingen ens känt till eller tänkt på det idag.

HHHHHHH