Silver Dust
House 21

Silverdamm bjuder oss på historien om Hus 21, en konceptuell historia som utspelar sig i det förflutna. Mer än så orkade jag faktiskt inte läsa eftersom musiken aldrig riktigt grep tag i mig så kände jag mig inte speciellt angelägen i att fördjupa mig i bandets musik. Detta blev ännu starkare när jag insåg att jag så sent som 2017 skrev om det föregående albumet Age of Decadence, det insåg jag när jag såg skivomslaget och titeln, inte när jag hörde bandet – så minnesvärt var föregångaren. Pressmaterialet tycker att bandet har en unik stil med inslag av klassisk rock, steam punk, metal, gothic, progressiva influencer och så vidare, som ni kan läsa så verkar det vara ett stort hopkok, konstigt att det förra albumet var så anonymt att jag glömt det på ett och ett halvt år.

Detta album är väl inte heller mindre anonymt, det känns ganska likt föregångaren (det baserar jag på youtube-klippen i recensionen från 2017 och texten jag skrev då). Gotisk rock/metal tycker jag väl att det handlar om, inte så värst mycket annat egentligen. Det är ett hyfsat varierat och inte speciellt långt album. Sångaren är väl ganska typiskt goth, inget som sticker ut där. Mr. Lordis gästinslag är kanske den mest intressanta sånginsatsen på albumet. Det sticker inte ut speciellt mycket stilistiskt, många band har gjort liknande musik och det blir ganska enkelt förutsägbart för någon som hört liknande musik många gånger. Kanske ändå ett steg framåt jämfört förra albumet och definitivt mer minnesvärt.

Det här albumet känns lite spretigt, det har några riktigt vassa låtar där kanske The Witches Dance sticker ut mest för mig, jag gillar också titelspåret och Once Upon a Time. I andra änden av spektrumet känns La La La La som helt meningslös och värdelös, the Unknown Soldier, It’s Time och This War is Not Mine imponerar inte heller. Det blandas lysande material med intetsägande och meningslöst material. Ett album som man gärna hoppar över låtar på, ett album som kanske gör sig bäst i digitalt format där man kan sudda ut de minst intressanta låtarna ur låtlistan, en mer personlig version helt enkelt.

Överlag kan det väl ändå sägas att det vassa balanserar ganska jämnt med det mindre vassa och vi får ett album för mitten av skalan med ett par fina toppar och ungefär lika många bottennapp. Silver Dust har potential och idé, de lyckas bara inte helt förmedla sin musik på snyggast möjliga sätt. Ni som gillade förra albumet från Silver Dust och gillar den mer gotiska metallen kommer säkert att finna detta album tilltalande, för oss andra imponerar det inte lika mycket och om det inte vore för häxdansandet hade jag förordat att man borde låta detta album falla i glömska och helt försvinna så snart som möjligt.

HHHHHHH