Mirrorplain
Lost in Paradise

Tyskarna i Mirrorplain är tillbaka och det nya albumet totalsågades av klåparna i det så-kallade metalltemplet som påstod att det lät som vilket band som helst. Jag tyckte inte att det var sant om debuten och det stämmer inte om detta album heller. Omslaget är däremot ganska lamt, men det kanske är tönten på framsidan som är förlorad i paradiset. Innanför omslaget hittar vi elva nya låtar i alternativrock/-metal-genren som enligt pressamaterialet är starkare ur varje aspekt.

Det är snyggt producerat med en sångare som är både rivig och sjunger snyggt på samma gång, han har hyfsat karismatisk stil skulle jag vilja påstå. Albumet är hyfsat varierat, men det saknar lite djup och kunde ha varit lite mer dynamiskt. Speltiden känns sansad och ljudbilden ganska fräsch – en logisk fortsättning på vad de påbörjade med debuten, ett musikaliskt steg framåt. De känns mer självklara och har starkare attityd i sin musik nu, och det känns definitivt inte tråkigt trots att albumet hade kunnat bjuda på mer dynamik och djup.

Lost in Paradise är ett vasst album med schyssta låtar, bra melodier och så vidare. Svagheten är väl en viss brist på djup och dynamik men med låtar som Northstar, Sealed Off och Mr. Hyde så spelar det inte superstor roll. De gjorde ett vasst debutalbum och deras andra album är ännu lite vassare och riktigt underhållande. Kanske att de hade kunnat strunta i det avslutande spåret för att skapa ett ännu lite vassare album men det finns egentligen ingen större anledning att klaga.

Det blir tummen upp för detta album som jag varmt kan rekommendera, speciellt om du gillade deras senaste album men det är ett album som är svårt att ogilla, åtminstone om man har musiksmak. Så varför inte kika lite närmare på detta album, och då menar jag inte omslaget för det är ganska fult men det Matrix-inspirerade trycket på skivan kan vara värt att kika på, och om inte det duger så är musiken riktigt kul.

HHHHHHH