M.I.God.
Spectres on Parade

Det var ju ett kul namn, M.I.God. Det är ett tyskt band som släppte debuten 2012 och nu kommer med första delen av två i en konceptuell historia och den heter Specters on Parade. Vi kanske kan misstänka att det ligger viss inspiration från Drömteatren med tanke på hur de förväxlat Spectre med Specter. Hyfsat snygg förpackning får vi åtminstone, det är alltid något. Musikaliskt får vi hela 21 spår varav ett är en cover på norska Margaret Bergers I Feed You My Love som avslutar albumet.

Det är 13 låtar och 7 introducerande spår, samma idé som exempelvis Kamelots Epica men det här är tyngre, går lite mer mot det extremmetalliska kanske. Lite In Flames möter Dream Theaters Six Degrees of Inner Turbulence eller något åt det hållet. Lite progressivt, ganska mörkt och inte så värst melodiöst egentligen. Ett album som kräver lite tid och uppmärksamhet för att man ska komma in i det. Ljudbilden är ganska mörk, ganska rejäl och rivig – inte så överdrivet polerad som en del modern musik kan tendera att vara. Långt är det också, och trots interludier och narrativ så känns det också långt, för långt skulle jag nog vilja påstå.

Stämningen är bäst egentligen, den får en initialt väldigt intresserad och jag finner att jag en stund lyssnar på låtarna men ju längre in i albumet jag kommer, desto mindre lyssnar jag. När albumet närmar sig slutet har jag helt tappat intresset som dock åter väcks till liv i den avslutande covern, en cover som är albumets finaste låt. Förutom covern är det väl egentligen bara titelspåret som också lämnar visst bestående intryck. Så man kan väl påstå att det är ett fint album som dock är för långt och som också skulle behöva lite mer dynamik och ytterligare något eller några riktigt vassa spår. Det blir lite för monotont, för platt och för långt för att verkligen väcka lyssnarens intresse och jag måste säga att jag spelade denna i bilen under en långresa men orkade inte igenom den en enda gång, både på väg till destination och hem bytte jag till SR P1 istället för att lyssna vidare efter ungefär halva albumet. Det är rätt schysst, väl genomarbetat och sådär men något saknas.

De paraderande spökena skrämmer kanske inte bort mig men de lockar inte heller mig till sig, det blir helt enkelt ett album man placerar någonstans mitt i allt. Schysst men inte fantastiskt, inte heller svagt. Denna parad av vålnader kanske kan vara värd att titta på men känns inte direkt som ett givet musikaliskt val för någon.

HHHHHHH