Lee Aaron
Power, Soul, Rock'n'Roll
Live in Germany

Jag gillar när band och artister släpper få livalbum, det ska vara en stor grej och inte något man släpper vart och vartannat år. Lee Aaron släpper sitt första livealbum i en karriär som sträcker sig ända tillbaka till åttiotalet. En så lång karriär sammanfattat på tretton spår som kommer på CD och DVD, med ett ganska fräsigt skivomslagsfoto som utstrålar en hel del energi.

Så med energin på omslaget blir man lite konfunderad över det inledande spåret Mistreated som är lite sömnigt. Och är det inte lite konstigt att någon med multi-platina hits (enligt pressutskicket) inleder sitt album med en cover? Och vidare att de faktiskt inte spelar fler än tretton låtar, var de alla hits de kunde skrapa fram? Å andra sidan är tretton spår ganska lagom när det kommer till speltiden, variationen känns också hygglig sett till den saken. Ljudbilden är solid och framträdande känns kompetenta, en solid musikproduktion helt enkelt och på det musikaliska planet känns det inte som att det är en inspelning från två olika spelningar.

Det försöks åtminstone mad videomaterialet med en del kul klippning, och så vidare – det är positivt att de visar namnet på låtarna i videon även om det är ett störningsmoment i ett par av låtarna. Mindre positivt är att inspelningarna från olika arenor gör att det känns fragmenterat och snurrigt, dessutom är videokvalitén inte överdrivet bra heller och varför bara stereoljud på DVDn, mer logiskt hade varit att ha surroundljud men det lär väl antagligen kräva lite mer. Och visst borde man väl kunna kräva lite mer av videomaterialet med tanke på att hon beskrivs som en rockikon borde hon har resurserna att skapa igonfallande videomaterial men denna känns mest som stökig – det är dock positivt att det försöks och att videomaterialet är lite mer än en statisk video av en spelning.

Senast det begav sig var jag inte speciellt imponerad av albumet från Aaron och egentligen är vill inte detta mer imponerande. Jag skrev att jag tyckte att Mistreated var sjukt tråkigt och de inleder med det. Jag kan ju också nämna att första gången jag tittade på videon somnade jag efter en stund då det var så segt att jag inte klarade att hålla mig vaken, kan ju bero på sömnstörning eller något sådant men det är ett tråkigt album vilket senare genomspelningar bekräftat.

Visst finns det positiva inslag men överlag är det ett ganska meningslöst album. Metal Queen är nog det finaste spåret på albumet även om titeln på den låten knappast lär åsyfta Lee Aaron som inte direkt imponerar med sitt fösta livealbum.

HHHHHHH