Ghost Ship Octavius
Delirium

Det är ett spökskepp kallat Octavius vi tar oss an idag, och på det tycks det råda delirium bland de tre i besättningen. En besättning med medlemmar från Nevermore och God Forbid är det som har delirium på spökskeppet. Den amerikanska trion har slagit sina påsar ihop med danska Mighty Music för att nå fram till den stora publiken och den danske direktören påstår förstås att albumet är perfekt och de har skrapat ihop ett par positiva recensioner att publicera i presstexten. Det jag först reagerade på var att omslaget var sjukt tråkigt och att de inte har någon vidare logotyp, sedan har jag försökt ge mig på albumet men inte riktigt orkat då andra grejer hela tiden varit bättre på att fånga mitt intresse – trots att detta band har ett ganska kul namn och sådant brukar jag gilla.

Musikaliskt kan man väl kalla det progressivt, ganska tungt och vibbar av tidigare nämnda Nevermore är svåra att skaka av sig. Hyfsat tungt och sådär, den vokala insatsen är dock ganska blek vilket jag tror bidragit till att jag nästan skrivit 38000 ord om annat i recenserandet på svenska detta år, sångaren fångar inte lyssnaren. Annars är produktionen, ljudbilden och det där väldigt snygg. Speltiden är dock lång och variationen ganska liten vilket gör att albumet känns lite långt, trots ett par intressanta idéer som dock sällan leder till något speciellt äventyrligt. När det gäller originalitet har de en bit att vandra, detsamma när det gäller vissa andra grejer. Plus dock för ett ganska bra djup som ändå gör att man måste lyssna, det är inte ett bra bakgrundsalbum då det kräver en del uppmärksamhet om man vill få ut något av det.

Det är ett ganska schysst album, bra tyngd och snygg ljudbild. De riktigt vassa låtarna lyser dock med sin frånvaro så det blir aldrig att man riktigt tar sig in i albumet och verkligen fastnar. Jag vet inte vad det är egentligen, de gör mycket som jag tycker att jag borde uppskatta men jag tycker att det känns mer som en axelryckning än något jag verkligen vill lyssna på och har svårt att se varför någon skulle hylla ett album som detta. Visst är det väl bra men andra har gjort liknande grejer betydligt bättre så varför ska man välja GSO istället för dem? Där har jag inget svar, åtminstone inget logiskt. Det är ett trevligt album att lyssna på men ger inget bestående intryck och är inget album som drar en till sig.

Man kanske kan avsluta med att kalla det lite platt, kompetent utfört men inte speciellt fängslande. Jag har spelat albumet flera gånger idag och flera gånger har det tagit slut utan att jag ens märkt det förrän långt senare, det brukar inte indikera ett fantastiskt album och någonstans blir väl omdömet mitt i skalan, för bra för att vara dåligt och för trist för att vara fantastiskt.

HHHHHHH