Gandalf's Owl
Who's the Dreamer?

Tracks
1. Winterfell
2. A Dwarf in the Lodge Part 1
3. A Dwarf in the Lodge Part 2
4. Garmobozia
5. Between Two Worlds
6. White Arbour
7. Sunset By the Moon
8. Coming Home
9. Il Vento la Notte il Cielo


Band:
Gandolfo Ferro - all instruments


Discography:
Winterfell (EP 2016)


Guests:
Gaetano Fontanazza - Guitar Ambient, Keys & Tibetan Bells on tracks 1-2-3-7
Tony Colina - Keys & Organs on tracks 5-7-9


Info:

Released 2019-01-04
Reviewed 2019-01-18

Links:
club inferno

Gandalfs uggla är vad vi stöter på här, ett enmansprojekt signerat Gandolfo Ferro som hörts i band som exempelvis Heimdall som vi skrivit om här tidigare. Det är ganska stilistiskt annorlunda från Heimdall som var power metal medan detta utforskar lite andra områden av rockgenren. Omslaget är ganska intressant, vagt, lite snårigt, kanske lite drömskt. Bandet logo är däremot riktigt ointressant, jag säger bandet även om det bara handlar om Gandolfo. Detta är första albumet, EP-skivan Winterfell från 2016 finns också i bagaget, men vad ska vi då säga om debutalbumet?

Det går inte i ett furiöst tempo, snarare känns det både sövande och lågmält. Lite psykedeliska influenser, lite progressivt, progressiv ambient rock påstår skivbolagets promotionförfattare och det är väl inte en beskrivning som missar målet – det är väl ungefär så det låter. Mycket stämningar, kanske något elektronika-inslag också medan det hålls på. Produktionen är helt okej, sånginsatsen känns ganska omotiverad det känns mest som en display av musikaliska atmosfärer snarare än ett fokuserat album som hänför den som lyssnar. Det känns inte speciellt varierat och albumet 48 minuter känns ordentligt tilltagna, det känns som att det är längre än så när jag lyssnar.

Nog hade man kunnat önska sig något mer intressant, sedan kanske ändå Sagan om ringen-influenserna är en klar indikation på att det antagligen inte kommer att fängsla. Albumet känns för segt för att orka bry sig någon nämnvärt, långa partier är bara utdragna serier av läten där det inte finns något som griper tag i mig som lyssnare. Jag kan inte direkt påstå att jag imponeras av vad jag får höra, visst finns det både bra och intressanta inslag men helheten berör inte speciellt mycket och det finns väl inget spår som fängslar mig i positiv eller negativ bemärkelse.

Kanske når det inte upp till den fulla potentialen, kanske är potentialen ett segt album men mycket flotta och intressanta stämningar. Min känsla är att albumet är sövande, jag har lätt att känna mig väldigt sömnig när jag lyssnat ett tag på detta album, kanske är det tänkt som bot mot sömnbesvär. Jag tycker inte att detta är ett album som riktigt intresserar, man orkar inte riktigt lyssna och innehållet känns lite segt och osammanhängande.

HHHHHHH

 

 

 

 

Label: Club Inferno
Tre liknande band: The Opera/Heimdall/Pink Floyd

Betyg: HHHHHHH (3/7)
Recensent: Daniel Källmalm


read in english