Billy Sherwood
Citizen: In the Next Life

Billy Sherwood gjorde för några år sedan ett album kallat Citizen, nu kommer en uppföljare där Billys Citizen besöker diverse kända företeelser i historien och framtiden. Den här gången är det Billy själv som står för allt, förra gången hade han diverse gäster men nu är det solo helt och hållet. Billy behöver väl annars knappast någon större presentation, han har hörts i and som Yes, World Trade, Conspiracy och Circa för att nämna ett par och med dem kan ni ju också ana er till ungefär hur hans musikaliska inriktning faller. Denna Citizen: In the Next Life har ett snyggt skivomslag som ganska väl representerar tematiken som hoppar genom historian från Hitler till den artificiella livsformen Sophia, till Monet och så vidare.

Musikaliskt kan man väl jämföra med Yes, det är samma typ av melodiösa progressiva rockstil som Yes erbjuder. Han sjunger bra, sångmässigt låter det också väldigt mycket Yes och det är svårt att släppa sådana jämförelser då det inte på något sätt känns unikt. Tempot är också ganska lågt vilket kan ge känslan av att albumet är lite segt, det hjälper ju inte heller att variationen är ganska obefintlig och att låtarna mest går ihop till en massa. Ljudmässigt är det däremot snyggt, sången är finstämd och bra – det finns väl inte mycket att klaga på gällande hantverket, det är den konstnärliga delen som lämnar mer att önska.

Helt okej album, melodierna är ganska bra och man kan gott sitta och slölyssna lite med ett öra. Det är dock ett ganska trött och segt album när man väl ger det lite uppmärksamhet, det är ett album som inte riktigt fångar mig som lyssnare. Lite oinspirerat nästan, det känns som att Billy mest bara satt samman ett album utan att bry sig särskilt mycket. Låtarna orkar inte fånga mig som lyssnare och snart orkar jag inte bry mig särskilt mycket. Jag har helt enkelt hört många bättre album i denna genre, exempelvis nämnda Yes har massor av album av bättre kvalité i sin katalog.

Lite onödigt album tycker jag, varför göra ungefär samma sak som Yes och inte hitta på något mer eget? Det känns som ännu ett av dessa album som lider av kopierings- eller återvinningssjukan, fantasilöst dravel vars existens är mer av ett slöseri med naturresurser än något man faktiskt känner att man vill ha eller lyssna på. Nej, det finns betydligt bättre album än detta, snygga melodier men urtråkiga låtar ger jag inte mycket för.

HHHHHHH