Aria
Curse of the Seas

Aria är ett band jag känt till länge men egentligen aldrig lyssnat på, nu dök ett album upp att recensera så det var väl inte mer än rätt att ge dem chansen antar jag. Havens Förbannelse heter albumet översatt och egentligen skulle vi skrivit både bandnamn och titel med sådana där ryska hieroglyfer men det får räcka med översatta titlar i denna recension. Bandet sjunger på ryska och det sägs att de använder poeter för sina texter, för den som kan ryska kanske det har något värde men för resten av oss så hade de lika gärna kunna sjunga Imse vimse spindel i översättning och det hade varit lika effektivt. Curse of the Seas är Arias trettonde album, det första släpptes redan 1985 och bandet har hunnit bli ett av de mest inflytelserika ryska metalbanden och har knoppat av sig i massor av nya band. Men är det ett band värt att kika närmare på?

Musikaliskt tycker jag väl att de trycker på ganska vanliga heavy metal-knappar och liknelser med band som exempelvis Iron Maiden är oundvikliga. Det här nya albumet bjuder på mycket känslor av igenkänning då det är mycket som låter bekant även för mig som inte hört mycket av Aria tidigare, kul är dock den ryska lyriken som särskiljer bandet från många andra, och kanske är det dessutom lika bra att man inte vet vad de sjunger om. Produktionen är schysst och det låter ganska västerländskt stilistiskt, det är väl egentligen bara sången som skvallrar om att det är från kamrat Putins diktatur i öst. Sången är helt okej, inget speciellt egentligen. Det ryska språket känns kul en stund men jag tröttnar ganska snabbt på det då det är ett ganska fult språk och känns lite påfrestande i längden. Ganska typisk heavy metal med klämkäcka refränger och så vidare är nog ändå det bestående intrycket efter att jag spelat igenom detta album ett antal gånger.

Det är kul med band som sjunger på lite udda språk, ryska är dock mindre kul än italienska eller franska, eller svenska för den delen. Det som förtar lite av upplevelsen är dock inte det ryska språket utan att det känns alldeles för bekant. Att få déjà vu flera gånger om när man spelar ett album man inte hört är sällan ett bra tecken. Jag får känslan av att bandet lånar/plagierar friskt från heavy metal-katalogen, visst kan väl det vara roligt men som kritiker är det svårt att bli imponerad av det. Det finns dock en del hitpotential med klämkäcka låtar och så vidare som gör att albumet trots allt faktiskt kan ses som relativt tilltalande, inte fantastiskt eller hänförande men det har sina stunder och bör kanske inte avfärdas oprövat – speciellt inte för den som uppskattar heavy metal.

Jag har kanske inget favoritspår men jag tycker att Curse of the Seas är ett album som kan anses värt att kika lite närmare på. Det bör som redan skrivits inte avfärdas oprövat eftersom det nog går hem hos den tungmetallfrälste. Jag hade dock velat ha ett lite mer effektivt och lite mer våghalsigt album, Curse of the Seas känns lite fantasilös. Det är idéfattigt och känns lite torftigt samtidigt som det är vasst producerat och elegant genomfört, ett schysst heavy metal-album helt enkelt.

HHHHHHH