Alchemy
Dyadic

Alchemy är väl kanske inte det mest logiska namnet man kan sätta på ett melodiöst hårt rockande band, men det är precis vad denna italienska kvintett har gjort. Dyadic kallar de sitt andra album som kan tänkas bestå av två element, melodier och hårdrock. Okej omslag och ett dussin låtar som tar oss lite överallt, på oändligt sökande, till Nukedown där man ska akta sig för regnet och de avslutar med att säga hejdå. Frågan är väl bara om det blir ett hejdå och ett frisbeekast ner i papperskorgen eller om det är ett album värt att behålla.

Det handlar om melodiös hårdrock och de kan väl jämföras med en i det närmaste oändlig räcka band – det känns ganska välbekant med klämkäcka refränger, storslagna melodier. Lite lågmält, en och annan ballad. Samtidigt som deras musik känns oerhört välbekant tycker jag att den även känns relativt fräsch, de trampar lite utanför de mest upptrampade stigarna och undviker det där svarta hålet där de flesta melodiösa hårdrockande albumen sugs in och aldrig någonsin märks igen. Bra sångare och produktion har de också vilket hjälper till att undvika de mest intrampade vägarna, nu är det knappast unikt men det känns faktiskt som att man lyssnar på något nytt och det är långt ifrån varje gång ett melodirockande album ger den känslan.

Det finns en hel räcka låtar med enorm hitpotential på detta album, Hero som skrivits med Nick Workman, James och Tom Martin från Vega är vass och klämkäck till tusen. Mest gillar jag ändå Nuketown som är klämkäck så inåt helvete och samtidigt så kul att lyssna på att man kan sitta och trycka på repeat genom hel bilresan – det är ungefär tre minuter av musikalisk pornografi. Men det finns många vassa låtar på detta album så man behöver inte direkt begränsa sig till de två jag nämnt för det finns fler högkaratiga låtar på detta album, och dem lyssnar jag gärna på några gånger till. Det blir nog att behålla detta album då det känns riktigt roligt och underhållande, ett av de finaste melodiösa hårdrockaralbumen hittills under 2019.

Gillar ni melodirock och AOR så kan jag inte se någon anledning till att ni inte ska kika lite närmare på detta album, det är definitivt värt tiden. Alchemy träffar väldigt rätt med Dyadic och det är ett album som tål att spelas många gånger om, man tröttnar inte på det i första taget. Så om vi nu inte skulle överleva regnet kan vi ju alltid trösta oss med att Nuketown och fem-sex ytterligare spår på detta album gjorde livet lite enklare att ta sig genom. Tummen upp för Alchemy och deras andra album.

HHHHHHH