Sons of Apollo
Psychotic Symphony

Tracks
1. God of The Sun
2. Coming Home
3. Signs of The Time
4. Labyrinth
5. Alive
6. Lost In Oblivion
7. Figaro's Whore
8. Divine Addiction
9. Opus Maximus


Band:
Mike Portnoy – drums and vocals
Derek Sherinian – keyboards
Billy Sheehan – bass
Ron “Bumblefoot” Thal – guitar, vocals
Jeff Scott Soto – vocals


Discography:
Debut


Guests:


Info:
Produced by Mike Portnoy and Derek Sherinian

Released 2017-10-20
Reviewed 2018-01-04

Links:
sonsofapollo.com
youtube
insideout

De kallar sig Apollos söner och är vad som ibland beskrivs som en supergrupp med kända namn som Portnoy och Sherinian från Dream Theater. Men även Bumblefoot och Sheehan är förstås välkända i rockgenren, så det är inga nybörjare som släpper sitt första album. De kallar sig alltså Apollos söner, Apollo som är känd som grekernas och romarnas musik- och poesigud – kanske har de höga tankar om sig själva och sin musikaliska och poetiska förmåga.

Musiken är ganska klassisk hårdrock/metal, lite progressiva inslag format av Portnoy och Sherinians Dream Theater-historia. När jag lyssnar hör jag dock mer av klassisk hårdrock, kanske lite i riktning mod band som Van Halen eller något av de olika band som bandets medlemmar har koppling till. Inget speciellt unikt skulle jag vilja påstå, och egentligen inte speciellt varierat. Men det är ändå ett album med hyfsat djup, väl framfört och det är ett album med hyfsat driv och energi. Men med en speltid om närmare timmen så känns det lite väl långt, för långt skulle jag vilja påstå.

Det är inte ett speciellt minnesvärt album, jag har spelat igenom det ett tiotal gånger nu och det lämnar inget avtryck på mig. Trots att Jeff Scott Soto står för sången så låter det inget vidare på den fronten, sången känns inte som detta bands starkaste sida. Jag vet inte riktigt vad som är den starkaste sidan, det är mer som det brukar vara när det handlar om så kallade supergrupper. Så mycket kompetens och så lite riktigt innehåll, inte för att det är dåligt eller undermåligt – bara anonymt och ganska ointressant. Än så länge kan man inte påstå att Portnoy imponerat alltför mycket sedan han lämnade Dream Theater.

Hygglig bakgrundsmusik kan man väl påstå att det är, men speciellt imponerande vill jag inte påstå att det är. Kanske inte en besvikelse men inte heller något som får mig att hoppa högt. Och jag har velat lite med betyget, tre poäng eller fyra, det är inte helt enkelt att välja. Det är inte dåligt men inte heller bra och alldeles för intetsägande för att egentligen säga någonting, därför blir betyget de lägre av de två jag velade mellan. Apollo fick uppenbarligen inga vidare söner.

HHHHHHH

 

 

Label: InsideOut
Tre liknande band: Dream Theater/Mr. Big/Guns ‘N Roses
Betyg: HHHHHHH (3/7)
Recensent: Daniel Källmalm


read in english