Of Mice & Men
Defy

Defy är album fem av ett band som kan tänkas vara inspirerade eller åtminstone tycka om John Steinbeck. Det är ett album med inte helt ospännande omslag men frågan är förstås vad bandet vill trotsa eller utmana med det – vare sig omslaget eller musiken är väl speciellt utmanande. Men det sägs vara ett efterlängtat album från en av 2000-talets hårdrockledare, för mig personligen har de väl inte varit det då detta är första gången jag hör dem.

En cover av Pink Floyds Money men annars är det musikaliskt knappast något direkt nytänkande eller kreativt intressant, modern hårdrock i stil med mängder av band. Ganska tung och svängig produktion där man varierar lite vrålad/skrikig sång med mer klarsång såsom trettiotusen moderna metall och dödsmetallband gör. Dessutom är det väl samma uppsättning låtar som brukar vara på album som dessa. Dessa låtar adderar upp till ett dussin och det tar dig 46 minuter att spela igenom dem alla.

Fantastiskt vore nog att ta i, alldeles för mycket. Avslutningen är bra och Pink Floyd-covern är också bra. I övrigt är det ganska bleka moderna metallhistorier som väl inte imponerar nämnvärt, eller alls. Helt okej låtar rakt igenom men det känns som att vi hört det förr, alldeles för mycket. Den här genren eller stilen finns i mängder med bara små variationer emellan, det är ofta helt okej men väldigt sällan riktigt vasst och än mer sällan fantastiskt. Styrkorna är nämnda spår medan svagheten är att jag inte tycker att detta band har någon egen röst, hade jag inte vetat vad jag spelat hade jag lätt kunnat tro att det var en hel mängd andra band – Of Mice & Men låter för mycket som allt annat.

Ynkligt sett till kreativitet och fantasi ger ett okej album men inget som riktigt sticker ut. Ett album som man kan lyssna på, som avslutas riktigt bra men som egentligen inte kommer med något av egentligt värde – något man kan både ha och mista, ett album någonstans mitt i.

HHHHHHH