Nanowar of Steel
Stairway to Valhalla

Space, the final frontier. These are the voyages of the starship Nanowar of Steel… de äventyren ska jag skriva om nu. De har en Picard-referens in Bum Voyage men det italienska bandet har också Rhapsodys Fabio Lione som gästsångare bara för att nämna något. Namnet de använder är förstås an parodi på Manowar och sedan lade till Of Steel för att emulera Rhapsodys On Fire-tillägg. De har några album i bagaget och den som tar sig ett par sekunder att skanna igenom deras titlar kan ganska lätt konstatera att det handlar om ett band som gör parodi på det metalliska, på band som Manowar, Rhapsody och sådant.

Musiken är ganska varierad med inslag av band som Rhapsody, Manowar, Dio men också lite inslag av Dubstep, disko, några folkmusikaliska inslag och så vidare. I Star Trek-introparodin refereras det till att bandet vill dra skämtet ingen dragit förr och sedan startar spåret Uranus – det är knappast så att de våghalsigt beger sig dit ingen annan begivit sig. De lånar ganska friskt när det gäller musiken också, det blixtrar förbi många välbekanta inslag genom detta album. Värt an nämnas är att deras musik oftast är klämmig och produktionen signerad Del Vecchio är av god kvalité och musiken känns medryckande. Bra variation bjuder de oss också på och speltiden känns sådär lagom och sansad. Humorn är bra ibland, kanske lite löjlig ibland men ofta fungerar den nog trots allt ganska bra.

Det är kul med band som inte tar sig på så stort allvar, metal överlag behöver mer självdistans och ta sig på lite mindre allvar, band som Manowar och exempelvis Rhapsody är så allvarliga att det nästan blir humor. Nanowar gör däremot bara humoristisk music med Barbie, MILF Princess of the Twilight slår det ett slag för Turillis musik men visar hur mycket mer underhållande och bra den kan vara utan Dargor, elfenbenssvärd och andra löjliga fantasygrejer med Christofer Lees magsjukeframkallande berättande. Vi får också sagan om en städarsamuraj som sjungs på italienska, Chtulu talar i telefon, vi erbjuds också en udda velociraptor, någon som noterar att hans date är en gargoyle och den som kopierar de sju nycklarna – de flesta power metallisterna. I Images and Swords får vi också veta hur Dream Theater gör sina sofistikerade album, de repar fram en stor kuk på en manowarskiva, men här tror jag bandet ljuger för jag gjorde så med Manowars Warriors of the World (som är den enda Manowar-skivan jag har) och det blev inte Octavarium eller The Astonishing utan det lät mer som Iron Maidens Brave New World förutom att Out of the Silent Planet var ännu mer tjatig än den brukar vara. Man kan kanske inte lite på bandet när det gäller skivrepande med skruvmejsel.

Det finns många vassa låtar på albumet, jag gillar kanske främst L’Opelatole Ecologico och …And Then I Noticed That She Was a Gargoyle, Barbie och Ironmonger är också kul spår som förgyller detta mycket roliga album. Jag tycker definitivt att detta bjuder på mer kul är de mer seriösa banden som gör liknande musik, det känns alltid positivt att det kommer musik med glimten i ögat och med humor, det skadar inte heller när de gör riktigt bra musik.

HHHHHHH