Lee Aaron
Diamond Baby Blues

Ganjonsfigur för kvinnofrontad hårdrock kanske Lee Aaron skulle kunna beskrivas som, åtminstone på något sätt. Hon har en lång historia bakom sig, bland annat med ett album som kallas Metal Queen vilket förstås är ett ambitiöst namn. Hon har haft en del framgångar och släpper nu ett nytt album som går under namnet Diamond Baby Blues där vi bjuds på några av Aarons egna låtar men också ett gäng covers från bland andra Deep Purple och Janet Jackson. Ett album med elva spår av bluesig rockmusik är vad vi bjuds på när vi lyssnar på Diamond Baby Blues.

Ärligt talat handlar det om musik som inte direkt känns upphetsande ur det kreativa perspektivet, dels på grund av att få låtar är nya. Hyfsad produktion och sång får vi, inte så mycket fart och inte överdrivet mycket energi eller hitpotential egentligen. Det är ett album som inte direkt bjuder på så värst mycket variation heller, lite långt tycker jag faktiskt att det känns och det är lätt att tappa intresset mot slutet av albumet.

Sömnigt, det är min känsla när jag lyssnar på detta album, det börjar helt okej då jag tycker att det första spåret är bra men Deep Purple-covern Mistreated som inte ens är vettig i original låter sjukt tråkig och detsamma kan sägas om flera av spåren på detta album. Det är lite så att schyssta spår varvas med dötrista spår och snart förlorar jag bara intresset och viljan att lyssna. Och efter ett par genomspelningar grips jag av en allt starkare vilja att bara iväg skivan och inte lyssna mer, och nu kan jag äntligen göra det.

På det hela taget är det inte ett dåligt album, det går att lyssna på och man grips väl inte av förtvivlan eller fullständig psykos. Men det imponerar inte, inte det minsta faktiskt och jag kan nog tryggt påstå att om du nu inte råkar vara en stor fanatiker av Aaron så är det ett album du med gott samvete kan hålla ett stort avstånd till. Inte ett album jag kan rekommendera, det är helt enkelt bättre att inte bry sig om detta album då det känns som en gäspning.

HHHHHHH