Jaded Heart
Devil's Gift

One World är väl egentligen allt man behöver bry sig om när Jaded Heart är tillbaka med sitt trettonde album – ett album som i stort låter som sin föregångare. Det tysk/svenska bandet bjuder på melodirock/-metall med klämkäcka låtar, bra sångare och en originalitet som får kinesiska piratkopierare gröna av avund. Ett album som utan tvekan kommer att gå hem i många stugor där man inte gillar nytänkande och nyfiket utforskande av nya musikaliska inriktningar. Och jag som gav detta band fem poäng för albumet de släppte 2014, ett rivigt, ösigt album med kul och bra låtar och kanske även lite vassare sång än idag.

Trots bra sång och snygg ljudbild, jag gillar lite mer kraftfull melodirock, kan jag inte säga att jag varken fångas eller hänförs av vad Jaded Heart har att erbjuda. Det känns mer som ett album gjort på rutin, låtar hopslängda under en fikapaus, kanske till och med ritade på en servett, det är ungefär intrycket jag får när jag lyssnar på detta trettonde album från detta band. Det är ungefär ett standardurval av låtar och det bjuds inte direkt på några överraskningar bland de elva som standardutförandet har att erbjuda, och det känns dessutom med sina femtio minuters speltid alldeles för långt – med digipak-versionen blir det än längre med över timmen. Man tröttnar ganska mycket snabbare än så.

Utomordentligt intetsägande skulle jag vilja påstå och det mest minnesvärda bör vara skivomslaget – One World är det spår som känns mest minnesvärt men det är på ett album av schysst producerade ganska intetsägande låtar. Det känns som att Jaded Heart borde ha mer att erbjuda än standardiserad hårdrock, med så många album i bagaget som dessutom gått i mer eller mindre samma stil kan man tycka att det borde finnas en viss längtan efter att göra något lite mer spännande – något som får fansen att sätta drycken i halsen och sedan spotta ut den i ansiktet på någon. Det har gått 20 år sedan debuten som gick i samma stil som detta album – då och då känns det som att de blixtrar till men oftast blir det som nu.

Rakt ner i den digitala papperskorgen hamnar Devil’s Gift, det är ett album jag inte kommer att spela igen nu när jag ritat ner det sista om detta album. Fahlberg och kompani har definitivt potentialen men de behöver göra något annat än gammalt trött kopierande av sig själva. Skrev inte jag om det här albumet 2016? Det var min första tanke när jag spelade igenom detta album för första gången, och jag kan inte säga att upprepat lyssnande får det att kännas mer intressant.

HHHHHHH