Eleine
Until the End

Som så många gånger förr tycks jag ha missat nästa stora grej i musikvärlden, Eleine sägs vara ett av de mest omnämnda banden i den symfoniska metallgenren och de släpper nu sitt andra album. Jag kan inte säga att det är ett av de där banden jag hört talas om men massan kanske trots det har stora förväntningar som det skrivs i pressmaterialet. Vad jag vet är att albumet har hitlåtar och det är mer direkt, kraftfullt och unikt än något bandet gjort tidigare – det sistnämnda kan mycket väl vara sant med tanke på att de bara gjort ett album tidigare och att det här mycket väl kan vara betydligt bättre på nämnda plan. Det är inte speciellt unikt i ett större perspektiv dock och om låtarna har så värst mycket hit-potential är väl lite tveksamt.

Standardiserad symfonisk metall, typ lite av en Epica-klon kanske man skulle kunna påstå. Hyfsad sångerska, tråkig manlig vrålsångare som hörs till och från utan att bidra med något. Musikaliskt är det inte speciellt imponerande ur ett kreativt perspektiv, vi har hört det förr och Eleine sätter väl knappast samman sin musik på ett sätt som sticker ut i jämförelse med andra liknande band. Även låturvalet kan beskrivas som ganska typiskt för genren och jag skulle inte vilja påstå att Eleina bjuder på några direkta överraskningar även om de bjuder på en snygg och väl genomförd produktion.

Snyggt men inte speciellt spännande, hyfsat dramatiskt men inte speciellt spännande egentligen. Det är välkomponerat och med bra låtar, den största svagheten är väl bristen på originellt tänkande och att de inte har någon unik röst de framför sin musik med. Jag tycker att den tydligt filminspirerade öppningslåten är den klart mest intressanta låten på ett album som jag gradvis tappar intresset för allteftersom det fortgår. Inge överdrivet svaga låtar men lite känns det som ett album som aldrig når riktigt hela vägen fram – det är kul att lyssna på men det griper inte tag i mig. Jag hör inte de där hitlåtarna som nämns i pressmaterialet.

Så med sagt kan jag konstatera att Eleine satt samman ett trevligt symfoniskt metal-album som säkert kommer gå väl hem hos mången publik. Dock är det inte ett album som kommer med något unikt eller spännande, inget fräscht nytänkande bara ganska typisk symfonisk metall med hyfsad kvinnlig sångare. Jag kan inte påstå att jag blir besviken men inte heller imponerad.

HHHHHHH