Crystal Ball
Crystallizer

Kristallbollen från Schweiz är tillbaka med ett nytt kristalliserande album med vad som kan antas vara en kristallskalle på framsidan – snyggt omslag. De melodiösa hårdrockarna från samma land som Gotthard, och stilistiskt lika nämnda band, har fått betygen tre, fyra och fem från oss för de tre föregående albumen så man kanske kan säga att de släppt album av skiftande kvalité. Men det är väl just det som kan beskrivas som trubblet när man skapar musik som inte direkt känns nyskapande, det blir lite slumpen som avgör om man träffar rätt eller ej. Men lite har det ju faktiskt varit för bandet att omslagets kvalité ganska mycket reflekterat albumets kvalité, det bästa omslaget har bäst album och tvärtom. Denna kristallskalle är definitivt snyggare än sina två föregångare och kanske kan man hoppas på något som närmare sig kvalitén från albumet Dawnbreaker som släpptes 2013.

Stilistiskt kan man inte direkt påstå att bandet bryter någon ny mark, de fortsätter på sin inslagna väg – på gott och ont. Vad som dock redan första gången slår mig när jag spelar igenom detta album är att det är mer dynamiskt än sin föregångare och det är nog även kortare där digipak-versionen med två bonusspår tar ungefär trekvart att ta sig igenom – det känns faktiskt ganska sansat. Hyfsat varierat inom den stil bandet håller sig, många klämkäcka låtar med bra fart och driv, ett album med mycket energi och den lätt hesa sångrösten känns bättre än på några år. Bandet i sig känns faktiskt betydligt mer vitalt än de gjort på några år. Det handlar om klassisk melodiös hårdrock, klämkäckt, relativt tungt, bra driv och bra energi – det är Crystal Ball anno 2018 kanske man kan säga, lite fräschare än de lät på de två föregående albumen.

Den inledande duon låtar är riktigt vassa, både öppnande titelspåret och andra spåret Curtain Call har enorm hitpotential med bra refränger och massor av energi. Det börjar lysande och med några få undantag fortsätter det också riktigt bra med flera vassa låtar genom låtlistan även om jag håller de inledande två, speciellt det andra spåret som vassast. Det är svårt att inte ryckas med när inropningen kommer, riktigt kul. Visst kan man anmärka på att det inte direkt är ett album som bryter ny mark men när man gör melodiös hårdrock så bra som Crystal Ball gör på Crystallizer så spelar det ingen som helst roll – det är ett album jag kommer att återvända till trots att den kreativa faktorn känns rätt liten.

De kan helt enkelt vara riktigt grymma dessa Schweizare och det kan faktiskt vara så att deras album nummer tio är deras magnum opus, åtminstone är det ett riktigt vasst och riktigt underhållande album. Melodiös hårdrock när den är som bäst, så kanske vi faktiskt kan beskriva Crystallizer. Och det betyder förstås att den som gillar genren och inte tar sig en närmare titt på och sedan inhandlar detta album är en väldigt märklig individ. Detta är ett album som kanske till och med kan vara med och konkurrera om en plats på min topplista när året ska summeras, åtminstone kommer det vara ett av få album jag hittills skrivit om som jag kommer att minnas när året ska summeras. Tummen upp!

HHHHHHH