Black Majesty
Children of the Abyss

Egentligen är väl den starkaste minnesbilden jag har den från en av våra skribenter som beskrev sångarens röst som ett tortyrredskap medan min första bekantskap med bandet var deras album från 2015. Några år har passerat sedan dess och helt ärligt minns jag faktiskt ingenting av albumet men läste att de gjorde en schysst cover av Out in the Fields. Det här albumet har jag låtit snurra ett antal gånger och kan väl nu när jag kikat lite på informationen tycka att det kan vara värt att köpa vinylskivan eftersom omslaget är väldigt flott – musiken kanske inte riktigt är av samma kaliber.

Power metal handlar det om, australierna bjuder väl inte direkt på musik som bryter av från den gängse bilden av denna nobla genre – till och med tematiken är om drakar, avgrunder, mörker och så vidare. Sångaren går väl kanske inte att använda som tortyrredskap men kan knappast heller beskrivas som förträfflig – okej kan jag väl säga. Bra produktion däremot, kanske att mer variation inte hade varit negativt speciellt inte då speltiden når hela 47 minuter. Roland Grapow har återigen stått för en del rattande och det märks då ljudbilden känns mer europeisk än exempelvis landsmännen i Dungeon, och det är inte ett album som överraskar, inte på något sätt faktiskt – det känns som att man hört det förr på många sätt. Dock gör det sin musik med gott om energi och kraft så det kompenserar lite för den känslan.

Otroligt bra, så skulle jag inte beskriva detta album men jag tycker att det är bra. Det är ett trevligt och ganska underhållande album som framförallt övertygar med sin starka energi och bra fart i många av låtarna. Det negativa är att det inte direkt bjuder på något som känns speciellt fräscht eller fantastiskt förträffligt – och speltiden är för lång, de hade lätt kunnat kapa tio minuter och gjort det betydligt bättre. Men på det hela taget blir upplevelsen positiv, albumet bjuder på bra låtar generellt och på kraft med mängder av energi. Den som uppskattat bandets tidigare alster, åtminstone föregångaren, kommer med alla sannolikhet att tilltalas starkt av detta album också.

Kanske att andra spåret är det bästa, det känns som ett bra sätt att lyfta albumet efter ett segt drakosande inledande spår. Jag tycker också att man kan lyfta det avslutande spåret på ett album som man egentligen sammanvägt både kan ha och mista. Det är för bra för att sätta på den undre halvan av betygsskalan men väldigt få som inte redan är bandets fans kommer att bry sig speciellt mycket om albumet som känns mer solitt än fantastiskt.

HHHHHHH