Zornheym
Where Hatred Dwells and Darkness Reigns

En efterlängtad debut från det svenska bandet Zornheym som beskrivs som mästare av symfonisk extremmetall. Det kan ju tyckas lite radikalt att ett band som debuterar beskrivs som mästare och så vidare men medlemmarna har erfarenhet från andra svenska extrema akter så det kanske inte är så långsökt ändå. Det är ett band som jobbar konceptuellt på sitt första album som utspelar sig i det mentala, med mentalpatienter och sådant. Det är också grafiskt intressant, det finns en illustrerad berättelse som fördjupar historien bakom varje låt, allt skapat av väldigt kompetenta personer och gjort riktigt bra. Detsamma gäller bakgrundshistorierna, det känns snabbt som ett väldigt väl genomtänkt album och jag kan förstå att de som fått upp ögonen för Zornheym tidigare har väntat på detta spännande album.

Extremmetall som är både kraftfull och väldigt melodiös, med symfoniska pampigheter, körer och liknande. Det är riktigt melodiöst och varierat utan att tappa tyngden och den extremmetalliska bas de bygger sin musik utifrån. De band jag skrivit som liknande i denna recension är band medlemmarna kommer från, bland liknande band kan också band som Dimmu Borgir och deras likar nämnas. Förutom att vara varierat och välgjort är albumet dessutom kort och koncist, ett album som gärna lockar en att spela det ett varv till och sedan kanske ytterligare ett varv.

Ljudbilden är imponerande, produktionen är riktigt vass helt enkelt och det gör detta till ett av årets mest imponerande extrema metal-album hittills. Från början känns det som ett tungt melodiöst och snyggt metal-album och efterhand börjar nyanserna från den konceptuella berättelsen framträda. Det är helt enkelt ett extremt metal-album som håller länge och för upprepat lyssnande, ett riktigt bra album helt enkelt. Jag kan faktiskt inte se att det har några svagheter, till och med vrålsången fungerar riktigt väl på detta mörka men samtidigt väldigt upplyftande album – Zornheym kan definitivt bli ett namn att räkna med, kanske är de redan ett namn att räkna med när det gäller den tyngre musiken.

Jag kan definitivt rekommendera att ni tittar närmare på detta album, det är riktigt bra och för tillfället skulle jag faktiskt till och med kalla det för en kandidat till min topplista över 2017. Zornheym visar att man faktiskt kan göra extremmetall utan att falla tillbaka i tråkiga och väl etablerade mönster, detta album med sina långa titel känns både fräscht och riktigt bra – hat och mörker när det är som allra bäst.

HHHHHHH