Wind Rose
Stonehymn

Stenhymn är tredje kapitlet för italienska Wind Rose, ett band jag följt sedan deras debutalbum som såg dagens ljus 2012. Deras andra album kom 2015 och det lät mer eller mindre likadant som debuten och man kan knappast kalla det vare sig evolution eller revolution när det handlar om denna nya stenhymn. Italienarna bjuder helt enkelt på mer eller mindre precis samma sak som de bjudit på sedan de började, de predikar helt enkelt till den publik som gillade vad de gjort tidigare och som inte vill se någon form av kreativ utveckling. Problemet för Wind Rose är bara att de gått från att vara intressanta med god potential till att fem år senare vara ett band man knappt höjer ett ögonbryn över.

Det handlar om melodiös metal, power metal av en episk karaktär. Låtar av hymnisk stil med lite variation sett över de nio spåren, och den bristen på djup gör att albumet känns långdraget och kanske betydligt mindre spännande än det hade kunna upplevas. Ljudbilden är snygg, bra produktion, hyfsad sångare även jag upplever honom som lite tråkig och kanske lite själlös. Jag skulle vilja påstå att Wind Rose återigen bjuder på en bra produktion, som dock hade kunna varit lite mer varierad, haft lite bättre djup samt varit lite kortare – närmare femtio minuter är onekligen i längsta laget.

Denna stenhymn har definitivt förtjänster och den har definitivt tillkorta-kommanden, det är en solid produktion som är lätt att tycka om men också svår att minnas – det är helt enkelt inte ett speciellt minnesvärt album. Wind Rose träffar hyfsat rätt men missar samtidigt målet ganska ordentligt, det känns helt enkelt inte speciellt lyckat med ett tredje i stort sett identiskt album, två kan jag ta men tre blir en ordentlig överdos. Jag tror att någon behöver upplysa dessa herrar om att man behöver utvecklas för att fortfarande vara relevant i en värld av konstant förändring. Att vara statisk inom det kreativa är ett misslyckande, Wind Roses tredje album är ett kreativt misslyckande men ett hyfsat lyckat musikalbum.

Om du gillat bandets tidigare alster finns det ingen större anledning att tro att du borde tycka annorlunda om detta album, men kanske att du blir lite besviken över att bandet stått och stampat på samma punkt sedan debuten 2012. Stonehymn är ett hyfsat trevligt album men knappast ett som kommer att skriva in sig i musikhistorien, året har bjudit på många bättre album.

HHHHHHH